Vad är en kashkul? Sufiska allmoseskålar på museum

En kashkul är ett bärbart allmosekärl förknippat med sufiska dervischer. Se exempel i skal, trä, mässing och stål och hur de användes.

En kashkul är ett allmosekärl förknippat med kringvandrande sufiska dervischer. Många exemplar har en lång, böjd kropp med uppåtvända ändar. En del har också en kedja att bära dem i. Skålen kunde ta emot gåvor i form av mat eller pengar, och vissa exemplar kunde användas som dryckeskärl. I museisamlingar finns skurna nötskal, träskålar och metallkärl med besläktade former och olika konstruktion.

En skål som dervischen kunde bära med sig

På engelska museietiketter förekommer både begging bowl och alms bowl. Här betyder allmosor gåvor till människor som behöver stöd. En dervisch som reste och levde på gåvor behövde ett kärl som var lätt att ta med sig och hålla fram för den som ville ge något. En kedja mellan ändarna gjorde det möjligt att gå utan att hålla i kanten. Aga Khan Museum beskriver hur dess mässingsskål kunde bäras i handen eller runt halsen. Sharjahs museum för islamisk civilisation beskriver hur sådana kärl kunde bäras i handen eller över axeln för typen.

Kärlet hör hemma i en bredare historia om sufiskt andaktsliv. Det förknippas särskilt med människor som levde på allmosor och valde materiell enkelhet. Det fanns också mer bofasta miljöer. En khanqah eller sufisk samlingsplats kunde ge plats för uppehälle, studier och möten. Ett bärbart kärl ger en konkret bild av hur vandrande personer kunde ordna sitt uppehälle.

Som personligt föremål kan kärlet jämföras med tasbih, pärlor för bön och gudsåminnelse. Pärlorna hjälper den som vill hålla räkningen. Kärlet ger plats för proviant och gåvor. Båda kan ha en andaktsbetydelse samtidigt som formen är anpassad till en praktisk uppgift.

Målningar är en annan sorts belägg. Metropolitan Museum of Arts Porträtt av en sufi är daterat till 1600-talets första fjärdedel och tillskrivs Deccan, troligen Bijapur. Ett allmosekärl syns tillsammans med en flöjt och ett pälsplagg. Museet läser detaljerna tillsammans när det beskriver den gestalt som avbildas. Ett annat verk, Dervisch sittande i betraktelse, finns på San Diego Museum of Art och dateras till mitten av 1600-talet, troligen i Bijapur. Mets utställningskatalog identifierar kärlet bredvid gestalten som en kashkul och beskriver bilden som en idealiserad framställning av en asket. Föremål som finns kvar ger mer information om material, arbete och inskrifter än det som kan avläsas i målningarna.

Hur ett skal blev ett kärl

Palmen coco de mer hör hemma på Seychellerna i Indiska oceanen. Den stora flikiga nöten har ett hårt skal med en naturlig kurva. När skalet delas får man en lång hålighet som kan skäras eller förses med beslag. Museikuratorer har kopplat råmaterialets rörelse över Indiska oceanen till användningen av formen i Iran. Met för fram möjligheten att skal spolades upp på Irans sydkust. Den exakta vägen för skalet på ett visst föremål till dess verkstad är en egen historisk fråga.

Det iranska kärlet AKM640 från 1700-talet på Aga Khan Museum mäter 24 cm enligt katalogen och är gjort av en skuren skalhalva. Skriftband följer kantens form. Skalet utgör både kroppen och ytan för inskriften. Ett annat utförande finns på Mets skål av Yar Muhammad, daterad till 1130 AH eller 1717–18 och tillskriven Iran. Skalet omges av genombrutna och graverade beslag av silver och förgyllt silver. Kärlet är 14 cm högt, 30,8 cm brett och 16,7 cm djupt, utan kedjan.

De två kärlen visar hur samma slags naturmaterial kunde bearbetas på olika sätt. På AKM640 är skalets utsida den huvudsakliga dekorationsytan. På Yar Muhammads kärl omger det genombrutna metallarbetet skalet. Båda tar vara på skalets böjda hålighet.

Trä, mässing och stål kan ha samma silhuett

En mörk, polerad yta kan göra det svårt att urskilja materialet på ett samlingsfoto. Mets 2018.665.2, daterad till sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, är gjord av trä med inlägg av kamelben. Den är omkring 29 cm lång. Museet bedömer att den sannolikt användes som allmoseskål. Den bearbetade ytan visar hur dekor kan rymmas på ett föremål som också fyller en praktisk funktion.

Metallarbetare kunde skapa samma kurva och hålighet utan ett skal. Denver Art Museums 1994.6 är en iransk stålskål med guldinlägg, cirka 35,6 cm bred. Museet daterar den till sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal och identifierar tillverkaren som Hajji ibn ‘Abbas utifrån signaturen. Profilen beskrivs som formad efter coco de mer. Uppgiften om material och beskrivningen av formen svarar på olika frågor om samma föremål.

Aga Khan Museums AKM612 är en 61 cm stor mässingsskål från Iran, daterad till sent 1500-tal. De utdragna ändarna avslutas med drakhuvuden, och en kedja förenar dem. Utsidan har graverade blommor och blad. Insidan har geometriska mönster. Drakhuvudena gör ändarna lätta att urskilja och ramar in kedjans sträckning. Därmed blir fästpunkterna en del av utformningen.

Vad öppningen, kedjan och pipen säger om bruket

En öppen mynning gör det lätt att ta emot mat eller gåvor. En infästning visar att kärlet kan hängas upp eller bäras i en kedja. På andra kärl antyder lock och pip en mer reglerad åtkomst till innehållet. Sådana drag kan förklara form och funktion även när katalogen saknar namn på den som använde föremålet eller uppgifter om vad det innehöll.

Glasgow Museums A.1946.42.am består av mässing med silverinlägg och mörk niello som fyller fördjupningar i dekoren. Katalogen anger att kärlet gjordes i Syrien eller Egypten under 1700- eller 1800-talet. Ovansidan är plan och har en öppning, ett gångjärnslock och en liten pip. Museet beskriver kärlet som en osmansk återupptagning av en äldre mamlukisk form. Föremålets lock och pip ger andra sätt att nå innehållet än den öppna träskålens.

Sharjahs SM1996-209 är 27 cm lång och består enligt katalogen av en koppar-zinklegering och järn. Föremålet dateras till 1800-talet och tillskrivs Iran på stilistiska grunder. Etsade smådjur syns bland växter och två människofigurer. Det ger ett exempel på hur människor och djur skildras på islamiska konstföremål.

När skålen var avsedd att visas upp

Davids Samlings 61/1998 är en gjuten, graverad och förtennad bronsskål från Deccan i Indien, daterad till omkring 1600. Den är 38,5 cm lång. Drakhuvuden avslutar ändarna, precis som på det iranska mässingskärlet i Aga Khan Museum. Samlingen förknippar den täta gravyren med metallarbete i Deccan. Katalogen föreslår att det tunga kärlet sannolikt visades i en shiamuslimsk helgedom. Den föreslagna placeringen avser just detta föremål.

Jämförelsen visar hur en likartad form kan rymma flera bruk. En lång kropp kan förses med kedja, en spetsig ände kan utformas som en skulptur och en bred sida kan bära stora tecken. Met ser Yar Muhammads fint infattade skål som ett föremål uppskattat och samlat för sitt utseende och hantverk. Träskålen bedöms sannolikt ha använts i praktiken. De två omdömena går att läsa tillsammans med mått och material.

Vad inskrifterna berättar

På skalet AKM640 identifierar Aga Khan Museum böner på arabiska och persiska. I det övre bandet finns enligt museet en andaktsåkallan till ‘Ali. På mässingskärlet AKM612 identifierar samma institution persisk poesi som lovprisar profeten Muhammed. Skriften löper längs kanten på båda, och läsningen av texten ger vart och ett en särskild andaktsanknytning.

På bronsskålen från Deccan identifierar Davids Samling koranpassager och shiamuslimska åkallelser i thuluthskrift. Inskriften finns både på insidan och utsidan mot en tätt graverad bakgrund. Ett sidofoto kan därför bara visa en del av skriften. Guiden till thuluth och andra skriftstilar förklarar skillnaden mellan stilens namn och inskriftens språk eller innehåll.

Vissa museikuratorer tolkar också kärlet som en bild för andaktslivet. Aga Khan Museum knyter den båtliknande profilen till en andlig färd och den tomma skålen till att ge upp jaget. Met kopplar tomheten till en beredskap att ta emot gudomlig kunskap. Tolkningarna beskriver hur kärlet kunde förstås i sufiska sammanhang även när ägarens eller brukarens namn är okänt.

Tre detaljer att jämföra i en monter

Börja med kroppen. Det skurna skalet på 24 cm i Aga Khan Museum och stålskålen på 35,6 cm i Denver visar hur liknande profiler kan göras i olika material. Läs materialfältet tillsammans med profilen. På ett monterat föremål som Yar Muhammads skål bidrar både skalet och den yttre metallen till utseendet.

Titta sedan på ändarna och ovansidan. En kedja, en öppen mynning och ett gångjärnslock ger olika ledtrådar om hur föremålet brukades. Jämför ett foto av Glasgows pipförsedda kärl med Mets öppna träskål. Undersök till sist vad uppgifterna på etiketten faktiskt vilar på. En datering på föremålet, en ort som föreslås genom stiljämförelse och en möjlig plats för visning är olika typer av belägg. Namnet kashkul gör typen igenkännlig. Konstruktion, inskrifter och dokumenterad historia beskriver föremålet i montern.

Prova jämförelsen med AKM640 och 09.202.2. I det första fallet sitter dekoren i själva skalet. I det andra omger silverarbetet skalet. Om en bild bara visar sidan kan beslagen dominera intrycket. Titta också på kanten och insidan för att se vilken del av konstruktionen som bildar själva skålen.