Så skiljer du kufisk skrift, naskh, thuluth och nasta’liq

Så skiljer du kufisk skrift, naskh, thuluth och nasta’liq

Muslim Post Editorial Desk@muslimpost

Jämför kufisk skrift, naskh, thuluth och nasta’liq på daterade museiföremål och skilj mellan språk, proportioner, sidans uppbyggnad, material och senare tillägg.

Kufisk skrift, naskh, thuluth och nasta’liq är olika traditioner inom kalligrafi med arabiska bokstäver. Kantiga former och utdragna vågräta streck är användbara kännetecken för många verk som katalogiseras som kufiska. Mindre naskh och större thuluth kan stå på samma sida. Nasta’liq förknippas särskilt med persisk poesi och en rytm av böjda, sluttande ordgrupper. Dessa drag ger en början till jämförelsen. För att beskriva ett bestämt verk behövs också dess datering, textspråk, uppbyggnad och kataloguppgifter. Guldbokstäver, en diagonal rad eller en utsmyckad ram kan inte ensamma identifiera skriftstilen.

Skilj skriftstilen från språket och textens innehåll

Uttrycket ”arabisk kalligrafi” kan beteckna en skrifttradition utan att slå fast att orden är arabiska. Skillnaden är särskilt viktig för nasta’liq. Smithsonian placerar stilens utveckling i 1300-talets Iran och dess historia i en persisk litterär miljö. Om ett persiskt diktverk kallas arabiskt därför att bokstäverna verkar bekanta får texten fel språk innan den kalligrafiska utformningen har undersökts. Använd det språk som samlingsinstitutionen anger. Om katalogen inte identifierar språket bör det förbli oidentifierat.

Innehållet behöver också beskrivas för sig. V&A:s översikt över kalligrafi tar upp poesi, lovprisningar av härskare och aforismer tillsammans med korantext. En framställning som verkar religiös ger alltså ingen översättning av orden. Sök en institutionell transkription eller innehållsbeskrivning innan du namnger ett citat. På samma föremål kan en välsignelse finnas längs kanten, en rubrik över huvudfältet och en signatur i ett hörn. Delarna behöver inte utgöra en enda text med samma funktion.

Vår undersökning av Akbars persiska Hamzanama och de bevarade bildbladen visar varför språk, berättelse och fysisk uppbyggnad måste hållas isär. Persisk text på papper och målningar på bomull ingår i sammansatta blad. Materialbeskrivningen ger en konkret grund för att skilja lagren. Den fastställer inte att alla blad har samma skriftstil och bestämmer inte språket i en annan handskrift med liknande dekor.

Anteckna inventarienumret och den del du faktiskt undersöker. ”Texten i mittfältet” är mer precist än en gemensam beteckning för huvudtext, rubriker, marginaler och senare anteckningar. Lägg sedan till språket och de skriftstilar som katalogen anger för området. Då kan en annan läsare hitta samma del i samma bild och kontrollera jämförelsen. Ett utsnitt utan föremålets identitet är svårare att efterpröva, även om bokstavsformerna beskrivs noggrant.

Studera kufisk skrift på ett bestämt blad ur Blå Koranen

Kufisk skrift omfattar variation. Mets undervisningsdiagram visar vanliga former, former med växtornament och former med flätade eller knutliknande inslag. Kantig uppbyggnad och långa vågräta streck ger en bättre utgångspunkt än en regel om att varje bokstav måste vara fyrkantig. Ornament kan förändra hur en bokstav ser ut. De gör inte varje dekorerad inskrift till ett annat språk. Jämför strukturen och avståndet mellan bokstäverna innan en påfallande detalj får bestämma beskrivningen av hela textfältet.

Ett konkret exempel är Mets blad ur Blå Koranen, inventarienummer 2004.88. Museet daterar det från andra hälften av 800-talet till mitten av 900-talet och anger guld och silver på indigofärgat pergament. Det föreslår Tunisien, möjligen Qairawan, som ursprungsplats. ”Möjligen” hör till platsuppgiften och ska följa med när katalogen återges i en bildtext. Dateringsintervallet ska inte heller omvandlas till ett bestämt tillverkningsår. Uppgifter om material och geografisk tillskrivning har olika precision.

Museet förklarar även en lässvårighet på bladet: bokstäver anpassades för att jämna ut radlängderna och särskiljande tecken utelämnades. En avsiktlig visuell ordning gör därför inte orden självförklarande. Guld på blå botten beskriver en kombination av material och färg, inte textens betydelse. Avsaknaden av tecken som ser moderna ut ger inte heller ett tillräckligt underlag för datering. Läs katalogens förklaring tillsammans med det bevarade skriftfältet i stället för att fylla luckorna med antaganden.

Titta på en hel rad. Var har ett vågrätt streck förlängts, och hur delar intilliggande bokstäver på bredden? Håll materialbeskrivningen åtskild från förslaget till ursprungsplats. Samma hänsyn gäller text på andra föremål. Vår artikel om tre andalusiska elfenbensaskar och deras olika inskrifter skiljer mellan ett bevarat lock med namn och årtal och askar vars ursprungliga lock är förlorade. Inskriften på ett föremål kan inte fylla de saknade uppgifterna på ett annat. Inventarienummer och bevarad text måste följas åt.

Rombformade punkter mäter proportioner inom en vald modell

I Mets undervisningsenhet om arabisk skrift och kalligrafi beskrivs en proportionerad bokstav genom ett bestämt antal rombformade punkter. Punkten är det diamantformade avtryck som pennan lämnar. Materialet anger sex proportionerade skriftstilar: naskh, thuluth, muhaqqaq, rayhani, tawqi‘ och riqa‘. Namnen ger en mer precis ram än att kalla all rundad skrift naskh. En jämförelse måste knytas till den stil och den modell som faktiskt undersöks.

Punkten är här en måttenhet. Den ska inte förväxlas med de skrivna punkter som skiljer bokstäver från varandra eller med vokaltecken. Ett diagram som förklarar mätning betyder inte att ett färdigt ord måste ha synliga konstruktionspunkter vid varje streck. Måttenheten, bokstävernas särskiljande punkter och tecken som stöder läsningen har olika uppgifter. Om de blandas ihop kan en förklaring av proportioner bli en felaktig beskrivning av själva texten.

Det praktiska är förhållandet mellan delarna. Ett exempel kan förstoras och samtidigt behålla sina proportioner. Om bara höjden sträcks ut ändras förhållandet mellan höjd och bredd. Använd därför jämförbara bildskalor och se också bokstaven i hela sidans sammanhang. En hög bokstav i ett tätt beskuret fotografi kan verka mer dominerande än samma bokstav bland alla textraderna. Utsnitt och förstoring påverkar vad du ser men är inte egenskaper hos den historiska skriften.

Använd institutionens namngivna diagram för jämförelse. Ge inte en okänd historisk handstil ett universellt antal punkter som skulle gälla alla modeller. Diagrammen visar hur genomarbetade proportioner kan beskrivas. De kan inte ensamma bekräfta ett osignerat föremåls äkthet, avgöra dess datering eller ersätta en lärares rättning av en elevs arbete. En användbar beskrivning anger vilken modell jämförelsen bygger på och vilka förhållanden som faktiskt går att se i bilden.

Naskh och större skrift kan ordna samma sida

I Mets album med kalligrafi, poesi och profetiska traditioner, 1982.120.3 går det att jämföra skrift inom ett enda föremål. Katalogen anger Shaikh Hamdullah ibn Mustafa Dede som kalligraf och daterar verket till omkring 1500. Tillverkningsplatsen anges som Turkiet, troligen Istanbul. Flera rader med liten naskh omges av en eller två större rader i thuluth eller muhaqqaq. Skriftproven är monterade på marmorerat papper. Materialbenämningen avser papperets dekorativa yta.

Här går det att jämföra två skriftstorlekar utan att hämta dem från obesläktade skärmbilder. Undersök först de upprepade små raderna och sedan den större skriften runt dem. Uppbyggnaden visar hur flera kalligrafiska system kan ordna samma sida och skapa en tydlig hierarki. Katalogens formulering ”thuluth eller muhaqqaq” behöver behållas. Storleken avgör inte ensam vilken av de två en större rad tillhör. Identifieringen ska inte bli säkrare än det dokumenterade jämförelseunderlaget.

Yana van Dykes undersökning av albumets marmorerade papper beskriver stora vågräta rubriker och mindre naskh placerad vågrätt eller diagonalt. En diagonal rad räcker alltså inte för att identifiera nasta’liq. Undersök först bokstavsformerna och därefter riktningen som raden har placerats i. Dekorativa pappersremsor och marmorerade ramar ingår i sidans sammansättning. De kan påverka helhetsintrycket utan att vara egenskaper hos själva skriften.

Ett senare jämförelseverk är en hilye i Library of Congress, 2019714648. Katalogen nämner Dihya Salim al-Fahim, anger Galatapalatset i Istanbul och daterar verket till 1130 enligt islamisk tideräkning, motsvarande 1718. Den identifierar thuluth och naskh i en kalligrafisk beskrivning av profeten Muhammad, monterad på en träskiva med vikbara sidopaneler. Föremålet gör det möjligt att jämföra skriftstil, textfunktion och fysisk form. Beskrivningen består av ord; verket ska inte betecknas som ett målat porträtt. Årtalet gäller detta verk och daterar inte alla hilyer med liknande uppbyggnad.

Se nasta’liqs rytm i en persisk litterär miljö

Smithsonians material om mästare och elever beskriver nasta’liq genom kurvor, korta lodräta streck och förhållandet mellan bokstäverna och deras placering. Kopplingen till persisk poesi är ett historiskt sammanhang. Den innebär inte att varje sluttande rad är en dikt. Materialet återger också tillskrivningen av stilens uppfinning till Mir Ali Tabrizi som traditionell eller påstådd. Den begränsningen måste behållas när uppgiften återberättas.

Ett daterat exempel är Sa‘dis Gulistan, signerad av Sultan Ali Mashhadi, Freer F1998.5, bladen 44v–45r. Museet placerar denna kopia i Herat och daterar den till 1468, motsvarande 873 enligt islamisk tideräkning. Beskrivningen lyfter fram ord som stiger brantare över grundlinjen och variation i streckbredden. Detta är konkreta drag att jämföra på bestämda blad. De säger mer än ett allmänt intryck av att skriften ”svävar”.

Se på en ordgrupp innan du isolerar ett långt avslutande streck. Hur möts kompakta och utdragna former, och var blir raden tätare eller öppnare? Var ändras streckbredden? Frågorna följer museets betoning av rytm och förhållandet mellan delarna. De är inte ett mekaniskt prov som gör varje liknande utsnitt till ett verk av samma mästare. Likhet kan motivera en jämförelse, medan en tillskrivning till en bestämd kalligraf kräver uppgifter om just det föremålet.

Smithsonians utställning om persisk kalligrafi ger ytterligare en viktig jämförelse med albumbladet S1986.30. Sultan Ali Mashhadis skrift dateras där till omkring 1510–15. Målningarna som tillskrivs Muhammad Sadiqi och Muhammad Qasim dateras till omkring 1590. Skriften och målningarna behöver därför varsin datering. ”Tillskrivs” ska inte heller omvandlas till en förbehållslös uppgift om vilka som utförde målningarna. Ett rikt bearbetat albumblad kan ha satts samman över tid, och ramen daterar inte ensam skriften som monterats inuti den.

Penna, skrivyta och undervisning ger olika slags belägg

Smithsonians material om mästare och elever beskriver vassrör som valdes för pennor och spetsar som skars för olika streck. Det behandlar också Sultan Ali Mashhadis skrift från 1514, The Path of Writing, som belägg för materialförberedelse. Uppgifterna visar varför en historisk skriftpraktik är mer än namnet på ett digitalt typsnitt. Kalligrafen arbetar med ett tillskuret redskap, bläck, en skrivyta och en inlärd modell. Detta ger ett materialhistoriskt sammanhang, inte ett färdigt recept för varje bevarad sida.

En liten komprimerad bild kan dölja fina förbindelser och små tecken. Öppna samlingens större bild innan du tolkar en tunn del som ett avsiktligt särdrag. Titta även på strecken runt den och bedöm om bildkvaliteten verkligen återger detaljen. Om upplösningen inte räcker ska osäkerheten finnas kvar. En suddig övergång får inte bli en säker stilbestämning. Samma föremål kan ge olika intryck i en miniatyrbild och i en större digital återgivning.

Skilj även mellan skrivytan och dekoren kring texten. Bladet ur Blå Koranen är katalogiserat som pergament, medan Hamdullahs skriftprov har monterats på marmorerat papper. En blank yta avslöjar inte ensam en bestämd behandling eller dess ingredienser. Vår vägledning till geometriska mönster och historiska museiföremål skiljer mellan kontur, inre dekor och samlad uppbyggnad. Det är användbart när en ram ska beskrivas utan att få bestämma skriftstilen eller textens innehåll.

Lärandet har också en dokumentarisk sida. En elevs kopierade förebild och en lärares tillstånd är olika typer av belägg. Vår genomgång av ijaza och ett lärartillstånds omfattning frågar vem som gav vem tillstånd till vilken aktivitet, på vilken grund och när. Ordalydelsen kan avgränsa det som godkändes. En igenkännbar skriftstil kan inte ensam fastställa en icke namngiven persons utbildning eller rekonstruera en okänd kedja av lärare. Skriftprovet och tillståndet ska undersökas var för sig, även när de ingår i samma dokument.

Läs hela föremålet innan du fastställer skriftbeteckningen

Börja med det namngivna verket och området som undersöks. Lägg till textspråket, skriftstilarna, materialet och dateringen som katalogen anger. Låt ”omkring”, ”troligen” och ”möjligen” följa den uppgift de hör till. En föreslagen ursprungsplats är något annat än en plats som nämns i en inskrift. En konsthistorisk datering över flera årtionden är något annat än ett bevarat årtal. En precis beskrivning visar både var uppgifterna kommer från och hur säkert de formulerats.

Beskriv sedan draget som stöder jämförelsen: utdragna vågräta streck på det blå koranbladet; liten och större skrift i Hamdullahs album; ordgrupper och skiftande streckbredd i den daterade Gulistan. ”Vacker” och ”rikt dekorerad” kan uttrycka ett intryck men identifierar inte en skriftstil. Om sidan har flera stilar ska deras områden anges i stället för att ett namn väljs för allt. Ta med inventarienummer och bladhänvisning, så att observationen går att kontrollera på samma material.

Mets beskrivning av kalligrafi som ornament betonar att skriften fortfarande förmedlar en text, även när dess dekorativa möjligheter framhävs. En tilltalande inskrift behöver läsas pålitligt innan orden citeras eller tolkas. Katalogens identifiering av skriftstilen översätter inte passagen och bekräftar inte heller vem som författade den. Den fastställer inte någon religiös regel om hur föremålet får användas. Låt tolkningen av innehållet bygga på texten och dess dokumenterade sammanhang.

Till sist behöver kalligrafin skiljas från monteringen och senare tillägg. En signatur kan stå i ett hörn och en ägaranteckning i ett annat. Det ursprungliga skriftprovet och albumet som senare ramar in det kan ha olika historier. Använd institutionernas bilder och inventarienummer för att undersöka de verkliga verken. Den här vägledningens omslagsbild är en allmän illustration, inte en faksimil av handskrifterna som nämns eller en tavla för identifiering av deras skriftstilar. Tecknen i bilden ska inte användas för att transkribera en vers eller bekräfta ett historiskt skriftprovs äkthet.

Källor