Vad är en fez eller tarbusch? Form, historia och museiföremål

Känn igen en fez på den platta kullen, filten och tofsen. Museiföremål visar hur osmanska uniformsmössor skilde sig från huvudbonader i lokala dräkter.

En fez, även kallad tarbusch, är en huvudbonad utan brätte som vanligen är gjord av filt. Den välkända formen har platt kulle och en tofs fäst vid eller nära mitten. Rött är vanligt, men bevarade mössor varierar i nyans, kullens höjd, tofsens färg och vilka tyger som bars runt mössan. Skillnaderna blir tydligare när huvudbonaden betraktas tillsammans med den dräkt den ingår i.

Kullen, tofsen och namnet

Från sidan ser en typisk fez ut som en låg cylinder med svagt avsmalnande vägg. Ovanifrån liknar kullen en plan skiva. Nederkanten avgränsar öppningen som träs över huvudet. Eftersom inget brätte sticker ut bestäms konturen av väggarnas vinkel och kullens form. Tofsen tillför rörelse på en huvudbonad vars kropp är formad för att behålla sin profil.

I engelskspråkiga kataloger förekommer fez. Tarboosh och tarbush är engelska stavningsvarianter av ett namn som förekommer i arabiskspråkiga sammanhang. British Museum använder fez och tarbush om samma huvudbonad från Palestina. På turkiska heter den fes. Hülya Tezcan förknippar i TDV:s islamencyklopedi det västerländska namnet med den marockanska staden Fez, som också skrivs Fès. Kopplingen förklarar katalogernas namn. Varje föremål har sin egen dokumentation om tillverkning och förvärv.

Mössor som säljs eller visas under samma namn kan ha olika proportioner. En låg kulle döljs lättare när ett annat tyg bärs runt mössan. På en högre mössa syns sidoväggen mer. Även lutningen kan variera. Den första militärmodell som Tezcan beskriver var omkring 20–25 centimeter hög och blev något bredare mot toppen. Två mössor som båda beskrivs som cylinderformade kan därför se olika ut från sidan.

Filten formas och tofsen fästs

Tezcan beskriver en historisk osmansk process som började med att ull arbetades till en påsliknande form. Våt tovning och bearbetning gjorde materialet tätare och mindre. Efter färgning och ytterligare bearbetning formade hantverkaren mössan över en form och jämnade till ytan. Formen bestämde proportionerna hos den färdiga mössan. En invändig förstärkning kunde hjälpa den tidiga höga modellen att behålla sin profil. Den röda kroppen och sidentofsen krävde olika material och arbetsmoment.

Samma källa tar upp hantverkare som gav mössor som tappat formen deras profil tillbaka. De använde först formar av trä och senare uppvärmda formar av mässing på platser som İzmir och Istanbul. Numrerade formar gav tillgång till flera storlekar och konturer. En mindre eller mer upprätt profil kan därför vara ett resultat av ett medvetet val av form.

Fästet på kullen varierade också. Den tidiga osmanska modell som Tezcan beskriver hade en mörkblå eller svart sidentofs fäst vid ett utskott i mitten. De långa blå trådarna kunde sprida ut sig och behöva kammas. En bestämmelse som återges för 1845 föreskrev tvinnade tofsar för soldater och en tunn mässingsskiva på kullen. Både beslaget och skötseln av trådarna påverkade det färdiga utseendet. Enligt Tezcan lades skivan ovanpå de utbredda trådarna och syddes fast i mössan.

Vad förändrades under Mahmud II?

År 1829, under sultan Mahmud II, antog det osmanska styret fezen som huvudbonad för den nya armén Asâkir-i Mansûre-i Muhammediyye. Beslutet följde efter upplösningen av janitsjarkåren 1826, under en period av osmanska militära och administrativa förändringar. Historikern İsmail Hakkı Uzunçarşılı publicerade en arkivrapport och sultanens skriftliga svar. Där beskrivs ett möte där tjänstemän granskade prover. Enligt rapporten slets den befintliga militära huvudbonaden snabbt i sol, regn och fukt. Deltagarna diskuterade hållbarhet, kostnad, bruket av fez på andra håll och den föreslagna längden på tofsen.

Beslutet gällde den namngivna styrkan. I det publicerade dokumentet godkände sultanen valet och ville att mössorna skulle göras klara för utdelning. Artikeln uppger också att verkstaden Feshane grundades i Istanbul 1830 med hattmakare från Tunis. Beslutet och verkstaden hör till samma historia om försörjning. När huvudbonaden valts behövdes färdiga mössor och hantverkare som kunde forma dem. Ett av de osmanska krönikeutdrag som Uzunçarşılı återger dokumenterar en beställning av 50 000 mössor från Tunis. Krönikan belägger beställningen, medan uppgifterna om Feshane visar försöket att tillverka mössorna i Istanbul. Tezcan beskriver också fortsatt import vid sidan av tillverkningen i osmanska verkstäder. Det turkiska namnet och tillverkningsorten kan därför peka mot olika platser.

De osmanska fezernas proportioner fortsatte att förändras. Tezcan nämner en mindre form förknippad med Abdülmecid, en bredare med Abdülaziz och en mer upprätt med Abdülhamid II. Skillnaderna är användbara när man jämför porträtt med bra dokumentation. För de bevarade exemplaren varierar graden av säkerhet. Läs även om härskarmonogram på osmanska dokument för ett annat sätt att förstå föremål som anknyter till en härskare och en förvaltning.

Två mössor från Palestina i olika sammanhang

British Museums As1966,01.236 är en fez för en man på landsbygden i historiska Palestina, från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Kroppen består av vinröd filt och tofsen av blått siden. Kullen är 15 centimeter hög utan tofs, och diametern anges till 19 centimeter. Registret uppger att en tygturban kunde lindas runt mössan eller att den kunde bäras för sig. Tyget påverkade hur mycket av den tovade sidan som syntes.

Museets As2000,08.60 hör till en annan dräkt. Det är en ceremoniell pojkfez från 1800-talets Palestina som museet förknippar med ett omskärelsefirande. Mössan är av röd filt med svart tofs och en frans av stansade myntformade metallbrickor framtill. Bomullstrådar och delar lindade med förgylld tråd bidrar till utsmyckningen. Höjden är 11 centimeter utan den svarta tofsen och diametern 18 centimeter.

De två mössorna skiljer bara en centimeter i diameter, men fyra centimeter i höjd. Det mest synliga tillägget på pojkmössan är utsmyckningen framtill. Kullens form går fortfarande att känna igen som en tarbusch. De hängande prydnaderna och museets uppgifter knyter mössan till ett visst tillfälle. Måtten och utsmyckningen gör skillnaden mellan de två föremålen tydlig, även när de beskrivs inom samma färgskala.

Mössor, sjalar och lokal dräkt

Penn Museum katalogiserar en röd fez av filt med broderad sjal som 29-165-7. Posten förknippar den med Turkiet och anger den breda perioden modern tid. Sjalen ingår i föremålsbeskrivningen. Den möjliga givaren och uppgiften om förvärv före 1929 hör till samlingens historia och ger begränsad grund för att datera tillverkningen. British Museums uppgift om en mössa som kunde lindas med tyg visar på ett annat sätt hur en medföljande textil kunde förändra huvudbonadens utseende.

Centre of Visual Arts and Research på Cypern katalogiserar cst_00803 som en turkcypriotisk fez från 1800-talet av röd filt med svart tofs. Tillverkare och tillverkningsplats anges inte. Den kulturella beskrivningen placerar mössan i en dräkttradition. Någon tillverkningsort framgår inte av posten.

Hos Greklands judiska museum finns en fez från 1900-talet av mörkröd sammet med tofs och gul brodyr med texten ”Pasha”. Den finns bland poster om dräkter och accessoarer som förknippas med sefardiska och romaniotiska samlingar. Exemplet visar hur samma namn kan användas om andra tyger och i andra samlingssammanhang. Brodyren hör till föremålsbeskrivningen, där ingen tillverkare namnges. Jämförelsen mellan kaftaner och abayor tar på liknande sätt upp snitt, lager och material för att förklara namn som används i flera regioner.

Vad kan tofsen berätta?

Svarta tofsar är välbekanta från bilder av fezer. Även blå tofsar är dokumenterade. Det finns en på landsbygdsmössan från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal i British Museum och en på en odaterad röd filtfez i Detroit Institute of Arts. Den senare katalogiseras som turkisk. Färglikheten ger en utgångspunkt för jämförelse. Hur plats och tid dokumenteras skiljer sig mellan föremålen.

Tofsens placering kan ha betydelse i en viss beskrivning. British Museums register om landsbygdsmössan nämner en sed som kopplade tofsens placering till bärarens civilstånd. Uppgiften hör ihop med dokumentationen om denna huvudbonad och den lokala dräkten. På en annan mössa kan tofsens längd eller placering ha att göra med en uniformsbestämmelse eller en separat prydnad, som de vita bomullsdelarna på pojkmössan. Platsen och källtypen hjälper till att förklara vad detaljerna betydde för dem som skrev ned dem.

Så läser du en fez på ett äldre fotografi

Börja med kullen. Anteckna om den är platt, hur hög den synliga sidan är och om väggen smalnar av. Titta sedan på var tofsen är fäst och om tyg har lindats kring nederdelen. På ett svartvitt fotografi kan du beskriva skillnaden i ton mellan mössan och tofsen som den framträder. För att jämföra färger kan du sedan leta efter en daterad bildtext eller ett dokumenterat föremål som hör till en motsvarande dräkt.

Titta sedan på resten av kläderna och varför fotografiet togs. En dokumenterad uniform, ett porträtt från landsbygden och en berättelse om en familjehögtid ger olika kunskap om samma typ av mössa. Vid jämförelser med äldre illustrationer behöver man se till omständigheterna kring hur bilden skapades. Illustrerade osmanska krönikor ger exempel på hur konstnärer använde kläder och figurernas placering för att visa rang. En fez på en historisk bild kan fylla den funktionen och samtidigt likna en bevarad mössa. Bildens egen text eller kataloguppgift ger säkrare grund för uppgifter om person, datum och sammanhang. Beskrivningen ”vinröd filtfez med blå sidentofs” förmedlar det som är dokumenterat. Kända uppgifter om plats, tillfälle eller bärare kan läggas till när de finns i posten.