Vad är en zarf? Hållaren till den osmanska kaffekoppen

En zarf är den yttre hållaren till en liten kaffekopp utan öra. När kaffe serverades under osmansk tid kunde en kopp av keramik eller glas, ofta kallad fincan, sättas i en separat hållare som gick att greppa. Det finns enkla koppformade hållare av mässing och guldramar dekorerade med emalj och ädelstenar.

Två kanter på ett museifotografi kan höra till två olika föremål som sitter i varandra. Kaffet finns i koppen inuti. Den yttre hållaren stöder koppen och ger fingrarna en yta att greppa om. Vissa kataloger visar båda delarna tillsammans. Andra beskriver en hållare som har bevarats för sig.

Så sitter koppen i hållaren

Sedda från sidan har många zarfer en ihålig kropp som är bred upptill och smalnar av mot foten. Innerväggen stöder koppens nedre del. Ayman M. Edris undersökte sju mässingshållare från föremålsmagasinet i Al-Ashmunein i Mallawi i Egypten. Hans teckningar visar hur koppens nederdel sitter i hållaren och var en del av koppens sida vidrör innerväggen. Hur mycket av koppen som syns över metallkanten beror på båda delarnas form och mått. Ayman M. Edris, studie av kaffekoppshållare av mässing, Shedet 4

Metropolitan Museum of Art förvarar en kopp och en hållare från 1800-talet som tillskrivs Turkiet. Den målade och glaserade porslinskoppen 89.2.2162a är 3,5 cm hög och har en diameter på 5,6 cm. Den genombrutna, graverade och inlagda silverhållaren 89.2.2162b är 4,1 cm hög och har en diameter på 5,4 cm. I katalogen är koppens diameter större än hållarens. Det är varje föremåls yttermått. För att förstå passformen kan man jämföra koppens smalare nederdel med öppningen och innerväggarna i hållaren. Katalogen anger ingen särskild diameter där koppen kommer i kontakt med hållaren. Metropolitan Museum of Art, kopp och hållare, 89.2.2162a, b

Bokstäverna a och b visar också vilken del varje höjdmått gäller. Höjden på den hopsatta kombinationen beror på hur långt ned i hållaren koppen sitter. I en sidobild kan man leta efter gränsen mellan silvret och porslinet och se hur mycket av koppen som fortfarande syns ovanför kanten.

Vad hållaren gjorde när kaffet var varmt

Utställningsguiden Life in a cup från British Museum beskriver hur två porslinskoppar placerades i varandra för att skydda fingrarna. Guiden berättar också att små metallhållare kom i bruk under 1700-talet. Man kunde lyfta koppen genom att ta tag i den yttre delen, utan att hålla i den tunna vägg som stod i direkt kontakt med det varma kaffet. På bordet stödde foten båda delarna. Bevarade hållare visar formen på de ytor som fingrarna kunde greppa. Katalogerna innehåller inga mätningar av yttemperaturen efter upphällningen. British Museum, Life in a cup, tillredning och servering av kaffe

På mässingshållarna i Edris studie är foten bredare nedtill än upptill. Han förknippar formen med hållarens stabilitet och beskriver också hur en del av koppen sticker upp ovanför hållarens kant. Genom att se på kroppen och foten tillsammans kan man förstå hur delarna lyftes och ställdes ned. Artikeln om osmanska kaffehus och det offentliga livet berättar om platser där människor samlades för att dricka kaffe. Edris, konstruktion och användning av hållarna från Al-Ashmunein

Så formades hållare av mässing och silver

Mässingsföremålen från Al-Ashmunein har en fot, en kropp och en kort del som förenar dem. På ett fotografi av undersidan på en hållare syns en grund fördjupning mitt i foten. Edris visar också band av upphöjda punkter längs fotens kant. Från sidan går det att urskilja den nästan koniska kroppen och den kortare foten under den. Dekoren följer ytorna som behövs för att stötta koppen och ställa ned kombinationen på ett plant underlag. Edris, teckningar och fotografier av mässingshållarna

För silverhållaren skiljer Metropolitan Museum of Art mellan genombrutet arbete, gravyr och inläggning. Vid genombrutet arbete går öppningarna genom hela väggen. Gravyr lämnar linjer eller andra märken i ytan. Vid inläggning sätts ett annat material i en förberedd fördjupning. Flera tekniker kan förekomma på samma föremål. Tittar man in i en tom hållare ser man var öppningarna och dekoren sitter i förhållande till väggen som stöder koppen. Guiden till marknader och verkstäder i den islamiska staden beskriver de miljöer där hantverksföremål och kunskapen om hur de tillverkades spreds. Metropolitan Museum of Art, katalogposten för silverhållaren

Koppar och hållare följde olika vägar

I sin utställningsguide listar British Museum mässingszarfen Af.373, som tillskrivs Egypten, tillsammans med koppen Af.3495, som tillverkades i Kina och förvärvades i Egypten. Båda dateras till 1800–1860. Ett annat exempel är en lila Meissenkopp tillverkad i Tyskland 1800–1900 för den osmanska marknaden. Uppgifterna visar att produktionsorten och förvärvsplatsen kunde vara olika och att kaffekoppar kunde komma långväga ifrån. Både den egyptiska hållaren och den kinesiskt tillverkade koppen skänktes av Henry Christy. Föremålen har var sitt katalognummer. För att avgöra om de en gång användes tillsammans behövs en uppgift som kopplar ihop just de två föremålen. British Museum, utställningsguide med koppar och hållare

Andra koppar förknippas med verkstäder i den osmanska världen. Louvren har registrerat ett fragment av en kaffekopp från Kütahya från 1700-talet under nummer MAO 936/824. Det är gjort av keramik med hög halt av kiseldioxid och bemålat under genomskinlig glasyr. Den största bredd som anges gäller det bevarade fragmentet. För att bedöma hur koppen skulle sitta i en hållare behöver man måtten på hela koppen. Katalogposten visar var den keramiska delen har sitt ursprung. Artikeln om hamnstaden Mocka i Jemen och kaffehandeln följer vägen för bönorna som kunde ge kaffet i sådana koppar. Louvren, fragment av en kaffekopp från Kütahya, MAO 936/824

British Museum beskriver också små glaserade koppar som kallades haysi. I Hays, ett centrum för keramik i Jemen, tillverkades stora mängder redan vid mitten av 1500-talet. Namnet användes också om koppar från andra verkstäder. Som ett separat exempel visar guiden koppen med öra As1967,03.40, tillverkad i Hays på 1950- eller 1960-talet. I den posten är Hays tillverkningsorten för en bestämd kopp. Typnamnet haysi användes bredare. Finns det ett geografiskt namn på etiketten kan man undersöka om det gäller tillverkningen av koppen, tillverkningen av hållaren eller namnet på en typ av föremål. British Museum, Life in a cup, haysikoppar

Emaljerade hållare från Genève

Khalili Collections har under nummer SW 180 registrerat tre zarfer som tillverkades i Genève i mitten av 1800-talet. Bland materialen som anges för gruppen finns förgyllt och bemålat opalinglas, emaljerat guld och små pärlor. I beskrivningen framgår att guldsmeder kunde fästa emaljplattor, genombrutna delar eller ädelstenar i en metallram. Samlingen beskriver föremålen i samband med tillverkning för export. En och samma etikett kan därför ange namnet på ett osmanskt kaffeföremål och en schweizisk tillverkningsort. Khalili Collections, tre zarfer, SW 180

En annan zarf från Genève i Museum Collection är 5,7 cm hög. Enligt katalogen tillverkades den för den turkiska marknaden under den första tredjedelen av 1800-talet. Den genombrutna guldkroppen har ovala fält med musikinstrument på färgad emalj. Ett måttanpassat fodral av rött läder är klätt med tyg på insidan. Fodralet sluts runt hållaren när den förvaras. Vid kaffeservering sätts koppen i själva guldhållaren. Museum Collection, zarf från Genève med formpassat fodral, MC1178

Ett exemplar från sultanens samling

Louvrens OA 8032 är en guldhållare på låg fot från 1800-talet. Den är 5 cm hög och har en diameter på 5,2 cm. Katalogen beskriver vridna rader av smaragder omväxlande med vridna rader av rosenslipade diamanter. Ovanför finns blomornament av diamanter. Under dekoren känns fortfarande kroppen som håller koppen och foten igen. Föremålet visar hur många detaljer som kunde rymmas på en liten hållare. Louvren, zarf med smaragder och diamanter, OA 8032

Samma katalogpost följer föremålet från sultan Abdülhamid II:s samling till försäljningen av hans juveler i Paris 1911, vidare till Georges Heines samling och till museet genom en testamentarisk gåva 1929. Årtalen hör till ägarhistoriken. Tillverkningen anges till 1800-talet. Posten anger tidigare ägare och uppgifter om försäljningen. Hantverkaren är inte namngiven. Louvren, ägarhistorik för OA 8032

Vad man kan titta efter på en utställning om kaffe

Börja vid koppens kant och leta efter linjen där keramik eller glas möter metall. Titta sedan från sidan. Om koppen sticker upp över en kort genombruten kropp med fot, kan den sitta i en separat hållare. Är hållaren tom, kan en bild av insidan visa var koppens nederdel vilade. Kontrollera katalognumret för varje del innan du uppskattar mått från bilden. Höjden på den hopsatta kombinationen och höjden på varje enskild del är olika mått.

En historisk bild kan visa var hållaren står i förhållande till kanna, bricka och andra delar av kaffeservisen. På en bild från 1800-talet som Edris återger syns både en kopp i hållaren och de två delarna var för sig. Att se båda uppställningarna gör det enklare att identifiera den yttre delen. Artikeln om illustrerade osmanska krönikor och ceremonier ger exempel på hur man kan läsa föremålens placering och grupper i historiska bilder. En katalogpost för ett visst föremål anger material och dokumenterad ägarhistoria. Edris, figur 1, historisk illustration av kaffeservering

Det finns också en beskrivning av den levande traditionen. År 2013 förde UNESCO:s mellanstatliga kommitté in turkisk kaffekultur och kaffetradition på den representativa listan över mänsklighetens immateriella kulturarv. Beslutet beskriver servering av kaffe i små koppar med vatten och hur människor samlas för att dricka det tillsammans. Inskrivningen gäller denna sed. Material, datering och dokumenterade ägare för en viss hållare finns i katalogposten för föremålet, exempelvis hos Louvren eller Metropolitan Museum of Art. UNESCO, beslut 8.COM 8.28

Museikataloger och forskning om zarf

• Metropolitan Museum of Art, kopp och hållare anger separata mått och material för porslinskoppen och silverhållaren.
• Ayman M. Edris, kaffekoppshållare av mässing jämför konstruktionen hos sju föremål som förvaras i Egypten.
• British Museum, Life in a cup beskriver koppar, hållare och hur de visades i avsnittet om tillredning och servering.
• Khalili Collections, tre zarfer beskriver material och exporthandel för en grupp från Genève.
• Museum Collection, zarf med musikinstrument dokumenterar emalj, tillverkningsort och fodral.
• Louvren, zarf OA 8032 anger mått, material och ägarhistorik.