Vad är suzanibroderi? Sömmar, stygn och exempel från museer

Se hur suzanimönster ritades och broderades på separata tygvåder. Jämför textilier från Bukhara och Nurata utifrån bottentyg, stygn och motiv.

En suzani är en broderad textil från en centralasiatisk tradition. På många bevarade föremål är mönstret broderat med silkestråd på våder av vävt tyg. Bland de historiska exemplen från dagens Uzbekistan och Tadzjikistan finns täcken, väggbonader och andra hemtextilier. De som gjorde en suzani kunde foga ihop våderna för att rita ett mönster, skilja dem åt för att brodera och sedan sy samman dem igen. En liten förskjutning i en blomma vid en söm kan ge en ledtråd till hur arbetet fördelades.

En bröllopstextil som kunde forma ett rum

Cleveland Museum of Art härleder namnet till suzan, som betyder nål på persiska och tadzjikiska. Ordet betecknar en broderitradition med textilier i olika storlekar och för olika ändamål. Ett stort stycke kunde täcka en säng, hänga mot en vägg eller dela av ett rum. Metropolitan Museum of Art, Met, beskriver hur textilier hängdes upp vid bröllop i Nurata för att dekorera interiören och avgränsa platser för gästerna. Ett broderi kunde därmed bilda en tillfällig skiljevägg under bröllopet eller pryda en fast vägg.

I de sammanhang museerna dokumenterar ingick suzanier också i den hemutstyrsel som förbereddes åt bruden. I beskrivningen av ett exemplar från Shakhrisyabz skildrar Cleveland mödrar och döttrar som broderade textilier och visade dem vid särskilda tillfällen. I UNESCO:s Centralasiens civilisationers historia tar L. Carmel och M. Niyazova upp stora och små hemtextilier samt tyg som användes till att svepa in föremål eller täcka väggnischer. En titel som ”väggbonad” eller ”förhänge eller sängöverkast” anger den typ av inredning museet kopplar till föremålet. För att veta vilket rum det fanns i, vem som ägde det eller när det användes behövs uppgifter om just det föremålets historia.

Varför mönstret kan förskjutas vid en söm

För att förbereda ett stort mönster kunde flera smala våder tillfälligt fogas ihop i den ordning de skulle få i det färdiga stycket. En kunnig släkting eller en yrkeskunnig person ritade mönstret över de sammanfogade våderna. I Mets beskrivning kallas den professionella kvinnliga mönsterritaren kalamkesh. Våderna kunde sedan tas isär så att kvinnor i familjen kunde brodera olika partier. När våderna syddes ihop återkom kompositionen på en gemensam yta. I skarven mellan två färdiga våder kan en linje eller färg skifta något.

Väggbonaden 1940.602 på Cleveland Museum of Art visar spår av den processen. Museet daterar den till 1850–1899 och anger Bukhara eller Shahr-i Sabz som möjlig härkomst. Fem bomullsvåder fogades löst samman när mönstret skulle ritas. Det finns fortfarande synliga spår av svart ritbläck. Katalogen anger silkesbroderi och kedjestygn utförda i tamburteknik. Museet beskriver hur arbetet kunde delas i hemmet och fogas samman när delarna var klara. Rumäniens nationella konstmuseum dokumenterar fyra hopsydda bomullsdelar i sitt suzanibroderi 93207 / 942 från 1800-talet. Det silkesbroderade tyget är 194 cm långt och 146 cm brett. Museet tillskriver det Bukhara utifrån stilen.

Om en stjälk ser avbruten ut, leta först efter sömmen i bottentyget. När två halvor av ett blad möts på olika höjd precis där våderna går ihop finns det skäl att studera skarven närmare. Clevelands suzani 2016.89 broderades troligen i Shakhrisyabz under 1800–1850 och är ett dokumenterat exempel. Katalogen anger sex våder av bomull i tuskaft. Museet tolkar de förskjutna motiven vid sömmarna som spår av att våderna broderades var för sig och sedan syddes samman.

Så läser du bottentyget och broderitråden var för sig

Bottentyget är det vävda underlag som bär mönstret. Broderitråden löper genom tyget eller fästs vid ytan. Carmel och Niyazova beskriver bomull i tuskaft som en vanlig botten i exempel från det sena 1700-talet och 1800-talet. De nämner även linne. I de exempel de går igenom är silke den vanligaste broderitråden, med enstaka inslag av bomull och ull. Formuleringen ”silke på bomull” anger två material och deras olika funktioner. Artikeln om material och broderi i kiswah visar hur broderade band sätts fast på ett vävt hölje i en annan textiltradition.

Stygnens namn ger ytterligare upplysningar om hur mönstret är gjort. Kedjestygn bildar en rad av sammanlänkade öglor. Royal School of Needlework beskriver tamburbroderi som arbete med en tunn krok på hårt spänt tyg och anger kedjestygn som det vanligaste stygnet inom tekniken. Vid läggsöm, på engelska couching, fästs en tråd som ligger på tyget med små stygn. På 2016.89 uppger Cleveland kanda xajol och ibland bosma som fyllnadsstygn samt ilmoq för konturer. Namnen beskriver vilken funktion stygnen har i just det broderiet.

En närbild av ett kronblad kan visa de fyllda partierna och linjen som markerar kanten. En helbild visar om bladet hör till en blommande kvist, en medaljong eller en bård. Genom att växla mellan bilderna blir det lättare att se varför en katalog kan ange flera stygn på samma föremål. På den tidiga 1800-talsbonaden från Nurata identifierar Met läggsöm, kedjestygn, plattsöm och knapphålsstygn på samma bomullsbotten.

Ett täcke tillskrivet Bukhara med botten av linne

Täcket 21.114.3 på Metropolitan Museum of Art är från början av 1800-talet och tillskrivs Bukhara i dagens Uzbekistan. Det är 161,9 cm högt och 241,3 cm brett. I materialfältet står det silkesbroderi på linne. Museets allmänna beskrivning av arbetet nämner även våder av hemspunnen bomull. Materialfältet anger fibrerna i just detta täcke. Processbeskrivningen förklarar hur ett större mönster kunde förberedas över flera våder.

Stora rosetter och palmetter fyller bården. Stjälkarna och rankorna på den inre ytan är finare. Museet framhåller kedjestygn när det beskriver arbetet. Skillnaden i storlek syns tydligast om man först följer de stora formerna längs kanten och sedan de tunna förgreningarna innanför. Artikeln om blad, slingrande stjälkar och upprepade växtornament ger exempel på hur man kan beskriva sambandet mellan grenar och blad även när blommorna är svåra att bestämma.

En väggbonad tillskriven Nurata med medaljong i mitten

Mets 07.72 är också från början av 1800-talet och tillskrivs Nurata. Den är 217,2 cm hög och 170,2 cm bred, med silkesbroderi på bomull. Museet beskriver en medaljong i mitten, omgiven av blommande buskar och kvistar i ganska mjuka färger. Det noterar likheter mellan blomstermönstren i fältet och former i mogulrikets textilier. Iakttagelsen rör mönstret. I katalogen tillskrivs väggbonaden Nurata.

De två föremålen på Met leder blicken åt olika håll. Täcket som tillskrivs Bukhara är bredare än det är högt och har stora motiv i bården. Väggbonaden som tillskrivs Nurata är högre än den är bred och drar blicken till en mitt omgiven av blommor. Under silkestråden finns linne på det ena föremålet och bomull på det andra. Av måtten framgår att täckets bredd överstiger höjden med 79,4 cm, medan bonadens höjd överstiger bredden med 47 cm. Proportionerna kan läsas tillsammans med motivens placering och bottentyget. Artikeln som jämför kaftaner och abayor i museisamlingar utgår på liknande vis från uppgifterna om material och konstruktion för varje plagg.

Hur mycket kan en regional stil berätta?

Clevelands förhänge eller sängöverkast 1916.1311 visar hur ett mönster kan påminna om en annan ort än den som står i katalogens fält för ursprung. I dag katalogiserar museet den tidiga 1800-talstextilen som ett föremål från Ura Tube i Tadzjikistan. Den har en botten av bomull i tuskaft med broderi i silke. Museet jämför den solfjäderformade buketten i mitten, motiven som återkommer i hörnen och den breda bården med drag som kännetecknar arbeten från Bukhara. Fältet för ursprung anger den registrerade orten. Beskrivningen visar vad den visuella jämförelsen bygger på.

För väggbonaden 1940.602 behåller Cleveland två möjliga ursprung. Blommor och blommande växter ligger i ett rutnät av romber formade av blad. När man följer ett blomstermotiv över fältet framträder både det geometriska mönstret och växternas placering. Artikeln om rutnät, symmetri och återkommande former i islamisk konst ger ett ordförråd för att beskriva uppbyggnaden. En textil med tydlig geometri kan katalogiseras som ett blombroderi. Carmel och Niyazova påpekar att ett enskilt broderi kan uppvisa drag från flera tillverkningscentrum. Den rumänska katalogen förklarar också hur stilen påverkade tillskrivningen av föremålet.

Vad ska man anteckna när man jämför två suzanier?

Börja med material, mått och föremålsnummer. För täcket tillskrivet Bukhara antecknar du silke på linne tillsammans med måtten för 21.114.3. För väggbonaden tillskriven Nurata antecknar du silke på bomull tillsammans med måtten för 07.72. Numret vid de tekniska uppgifterna hjälper dig att hitta rätt katalogpost när flera fotografier ligger sida vid sida.

Beskriv sedan mönstrets uppbyggnad. Sitter de största blommorna i bården? Finns det ett centrum som mindre former är ordnade kring? Följ ett motiv till en skarv och undersök om tråden slutar där eller ändrar läge på nästa våd. En närbild kan visa ritspår, som på Clevelands väggbonad med fem våder. En helbild gör det lättare att avgöra om sömmen korsar ett motiv eller skiljer två rader åt.

Behåll till sist den grad av säkerhet som finns i katalogen. ”Tillskriven Nurata”, ”Bukhara eller Shahr-i Sabz” och ”jämförs med arbeten från Bukhara” beskriver olika iakttagelser. Om museet anger flera möjliga användningsområden kan du skriva upp dem tillsammans med uppgifterna om föremålet. Tyget kan visa hur mönstret ritades, broderades och fogades ihop, även om det finns färre uppgifter om det första hushållet som använde det.