Så fungerar qanun: strängar, stall, plektrum och spakar

Så fungerar qanun: strängar, stall, plektrum och spakar

Muslim Post Editorial Desk@muslimpost

Jämför historiska och moderna qanuner och se hur stränggrupper, stall på membran, fingerplektrum och små spakar formar ljudet.

En qanun, som också stavas kanun, är en knäppt lådcittra. Strängarna är spända i grupper över en grund kropp, ofta med tre strängar per grupp. Musikern knäpper dem med plektrum på pekfingrarna. På instrument med små spakar förändrar en spak var en grupp strängar kan vibrera. Det ger spelaren en annan tonhöjd på samma stränggrupp.

På en tydlig bild ovanifrån kan man hitta de viktigaste delarna. Leta efter den sneda sidan med stämskruvarna. På instrument med spakar finns raderna av små metallspakar på samma sida. Följ strängarna över resonansbottnen till stallet. På motsatt sida vilar stallets fötter på spända membran. Metropolitan Museum of Arts qanun 89.4.330 visar hur delarna är placerade och har en länk till ett modernt framförande.

Varför resonanslådan är trapetsformad

Kroppen är tillräckligt bred för rader av strängar med olika längd och grund nog att ligga i knät eller på ett stativ. Många exemplar har formen av en rätvinklig trapets. Den sneda sidan gör att strängarnas fästpunkter kan följa övergången från långa till korta strängar. Instrumentet är en cittra eftersom strängarna ligger längs själva kroppen. Rawap och dutar i guiden till uiguriska musikinstrument är jämförelseexempel på knäppta stränginstrument med hals. De har sina egna speltekniker och repertoarer.

The Met anger att 89.4.330 är 96,6 centimeter lång och 39,4 centimeter bred. För museets andra turkiska qanun, 89.4.1248 från sent 1800-tal anges längden 34 tum och bredden 14 tum. Börja med att jämföra måttens enheter och föremålens nummer. Samma moderna inspelning finns i båda posterna. Den kan användas tillsammans med båda föremålen som exempel på hur en modern qanun låter. Museiföremålen på bilderna beskrivs i sina egna poster.

Museet anger även ett djup på 9,3 centimeter för 89.4.330. När instrumentet visas från sidan kan det måttet hjälpa läsaren att förstå den grunda kroppen. Posten räknar upp bland annat trä, pergament och tarmsträngar, liksom dekor med pärlemor, elfenben, ben och ebenholts. För 89.4.1248 anges trä och metall. Uppgifternas detaljnivå varierar mellan posterna, så varje materialuppgift hör till den post där den står.

Hur man räknar strängar och stränggrupper

En stränggrupp är de strängar som behandlas tillsammans som en tonposition. En grupp med tre strängar lägger till tre fysiska strängar och en position i ordningen. The Met anger 72 strängar i 24 grupper för sitt exemplar. Den egyptiska qanunen 0845118 vid Kunstmuseum Den Haag har 78 strängar i 26 grupper om tre. Turkiets kultur- och turistministerium anger 24, 25 eller 26 grupper om två eller tre strängar, ofta omkring 75 strängar totalt. Både antalet grupper och antalet enskilda strängar behövs när man jämför instrument.

Ett och samma instrument kan ha ett undantag i ena änden. Würzburgs universitets studiepost W 9 beskriver en qanun av Turhan Tezelli med 24 grupper av nylonsträngar. Det finns tre i varje grupp utom gruppen för den lägsta tonen, som har två. Den klingande stränglängden sträcker sig från 775 till 148 millimeter. Jämför de långa och korta ändarna innan du räknar grupper på ett foto. Antalet stämskruvar och antalet tonpositioner svarar på olika frågor.

Würzburg anger också att W 9 som längst är 990 millimeter och som bredast 406. De två måtten gäller instrumentet, medan 775 och 148 millimeter gäller den klingande delen av strängarna. Av beskrivningen med 23 tresträngade grupper och en tvåsträngad går det att räkna fram 71 strängar. Det förklarar hur W 9 och The Mets 89.4.330 kan ha lika många grupper och olika strängantal. När den lägsta gruppen syns tydligt kan du räkna den för sig. En närbild av den änden förklarar varför en översiktsbild med lika många grupper kan ge ett annat strängantal.

Vad stallet och membranet gör

En sträng vibrerar när den knäpps och överför rörelsen via stallet. Fötterna på ett qanunstall kan vila på spända membran som är infogade i ovansidan. The Met förklarar detta för sitt turkiska exempel och beskriver fiskskinn som ett traditionellt material för membranet. Würzburg beskriver pergamentmembran och dokumenterar ett stall med fyra fötter för W 9. Uppgifterna förklarar vad membranet gör och vilket material som nämns för olika instrument.

Förordet till A Treatise on Qanun Musical Ornaments beskriver ett instrument med ett stall som får stöd över fem rektangulära fält av fiskskinn. Leta först efter det långa stallet och de synliga fötterna på ett foto. Se sedan om membranfälten går att skilja från träet. En utskuren rosett i resonansbottnen hör till en annan del av konstruktionen. Bra ljus kan visa var delarna sitter, och för att avgöra materialet närmare behövs normalt föremålsposten.

Hur de små spakarna ändrar tonhöjden

Spakarna sitter nära stämskruvarna på den sneda sidan. En uppfälld spak skapar en ny kontaktpunkt för strängen. Den vibrerande längden mellan den punkten och stallet blir kortare, så tonhöjden stiger. Stämskruvarna ställer in grundstämningen. Spakarna låter spelaren välja bland möjliga tonhöjder under ett stycke. På turkiska heter spaken mandal. I arabiskspråkiga källor finns benämningarna orabe och orab.

Hur stor förändringen blir beror på utformningen och spakarnas lägen. Stefan Pohlit jämför system och beskriver ändringar som var avsedda att skapa särskilda intervall i sin studie av Julien Jalāl Ed-Dine Weiss qanuner. Antalet spakar på en tillverkares instrument förutsäger inte tonhöjderna på ett annat. Se hur många spakar det finns för varje grupp och hur tätt deras kontaktpunkter sitter. Det förklarar mer om mekanismen än ett allmänt påstående om små förändringar i tonhöjd.

Spakraderna hjälper också till att skilja olika exemplar åt. Kunstmuseum anger uttryckligen att dess egyptiska instrument från 1800-talet saknar moderna spakar. En bild av stämskruvarnas sida kan därför komplettera dateringen. Museet anger höjd 88, bredd 41 och djup 9,5 centimeter. Använd de måttbeteckningar som katalogen har valt. Föremålets skick och dokumenterade delar ska också knytas till samma post. Haagposten placerar tillverkningen i Egypten och daterar föremålet till 1800–1900. Materiallistan omfattar trä, skinn, ben, metall och pärlemor. Ordet skinn i den posten anger en materialtyp. När du jämför det med fiskskinn i en annan källa behöver respektive ord stå kvar med sitt instrument.

Hur musikern knäpper strängarna och formar melodin

Würzburg beskriver plektrum som sitter fast med ringar på båda pekfingrarna. The Met nämner också pekfingerplektrum. Förordet till avhandlingen tar upp plektrum i metallringar, omväxlande och upprepade toner samt spel i oktaver. Teknikerna förklarar några av skillnaderna mellan en enskild tonansats och en ornamenterad fras. En rörelse nära spakarna kan välja en tonhöjd. Själva knäppningen sätter strängen i rörelse.

Turkisk makam och arabisk maqam omfattar tonförråd, frasering och betoning av vissa toner. Guiden till uigurernas tolv muqam förklarar en separat dokumenterad tradition med närbesläktade musikord. Läs om varje repertoar i dess eget sammanhang och med de musiker som spelar den. Artikeln om Meshrep-sammankomster och guiden om baluchisk religiös poesi och musik ger fler exempel på hur ett instrumentljud och en framförandesituation dokumenteras var för sig.

Två inspelningar att jämföra med föremålen

The Mets inspelning från 2018 anger Tamer Pinarbasi på qanun, Ara Dinkjian på oud och Glen Velez på ramtrumma. Det är en ensembleinspelning. Lyssna efter hur de knäppta stränginstrumenten och trumman låter tillsammans. Inspelningen är kopplad till posten för ett historiskt föremål som exempel på ett modernt framförande. Titeln Gurbet O Kadar och de medverkande anges separat från museiföremålet.

Würzburgs post länkar till en inspelning från 2016 där Salah Eddin Maraqa spelar en taksim i maqam Huzzām på W 9. Samlingen namnger musikern, instrumentet och datumet. Markus Volk gjorde inspelningen i studiesamlingen den 17 februari 2016. Samlingen förvärvade instrumentet i juni 2015. Förvärvet och inspelningen är två olika händelser i studiesamlingens dokumentation. Då går det att knyta dokumentationen om stall, stränggrupper och spakar till ljudet från just W 9. I en artikel eller en lektionsanteckning kan den första inspelningen kallas The Mets moderna ensembledemonstration och den andra en inspelning av W 9. Varje inspelning har sin egen relation till bilden bredvid.

Så jämför du datering, delar och skick

Börja med samlingsnumret och föremålets datering. Anteckna resonanslådans kontur, stränggrupperna, stallets läge och om katalogen beskriver spakar. Titta på stämskruvarnas sida först och sedan på stöden under stallet när det finns flera bildvinklar. Återge måtten med institutionens beteckningar och enheter. Ange föremålets datering och inspelningsdatum separat.

Ett skriftligt belägg för ett instrumentnamn, ett bevarat föremåls datering och införandet av ett visst spaksystem är olika slags belägg. The Met diskuterar både ordets och det trapetsformade instrumentets historia i samma post. Haag och Würzburg gör det möjligt att jämföra specifika exempel med och utan spakar. I en bildtext kan du nämna den dokumenterade detalj som stöder beskrivningen och hänvisa till historiska källor för bredare frågor om ursprung.

Material och praktiker går att jämföra med andra exempel. Guiden till khatamintarsia visar utsmyckningen på en stråkluta och en trumma. Historien om osmanska kaffehus beskriver platser för uppträdanden i staden. Guiden till kalligrafiska övningsblad hjälper läsaren att tolka spår av lärande inom ett annat hantverk, och guiden till geometriska mönster visar hur ett upprepat motiv kan följas över en yta.

Föremål, inspelningar och studier