
Berättelsen om profeten Ibrahim i Koranen
Följ Ibrahims berättelse i Koranen, från frågorna om avgudabilder och Kaba till prövningen där sonens namn inte anges.
Profeten Ibrahim, även känd som Abraham, uppmanar sitt folk att endast dyrka Gud. Han reser grunden till det heliga huset tillsammans med sin son Ismail. Han ställs också inför en prövning som gäller en son vars namn inte anges i det avsnittet av Koranen. Scenerna finns i flera suror. Där ser man hur Ibrahim frågar människor om deras dyrkan, ber för sin familj och stad och förlitar sig på Gud när han är i fara.
Två vershänvisningar hjälper läsaren att hålla isär detaljer som ofta förekommer tillsammans i återberättelser. I 2:127 arbetar Ibrahim med Ismail, som även kallas Ismael. I 37:102–107 berättar Ibrahim om en dröm för en son. Verserna tilltalar pojken utan att ange hans namn. Ishaq, även kallad Isak, nämns med namn i andra avsnitt. I 11:71 får Ibrahims hustru till exempel besked om att Ishaq ska födas. Uppgifterna kommer från skilda scener.
Vem är Ibrahim i Koranen?
I suran Maryam beskriver 19:41–50 Ibrahim som en sannfärdig människa och en profet. Samtalet som följer visar vad hans uppriktighet kostar honom. Han frågar sin far varför han dyrkar sådant som varken hör, ser eller kan hjälpa honom. Fadern hotar honom om han fortsätter. Ibrahim tar avsked med en fredshälsning, säger att han ska be sin Herre att förlåta fadern och drar sig sedan undan sitt folk och det de dyrkar. Här börjar diskussionen om dyrkan i hemmet och sätter förhållandet mellan far och son på prov.
Koranen 3:65–68 tar upp en annan sida av Ibrahims plats i religionshistorien. Verserna påminner om att Toran och Evangeliet uppenbarades efter hans tid. Det arabiska ordet hanif beskriver honom som hängiven den ende Guden och underkastad Hans vilja. Avsnittet handlar om vem han vänder sig till när han dyrkar. För muslimer är Ibrahim ett av flera sändebud som följt på varandra genom historien. Guiden till islams sex trosartiklar förklarar hur profeter och sändebud hör samman med andra delar av muslimsk tro.
Ibrahim frågar folket om avgudabilderna
I 6:74–83 frågar Ibrahim sin far och sitt folk om bilderna de dyrkar. Sedan ser han en stjärna, månen och solen. De går ner en efter en. Vändningen kommer i 6:79, när Ibrahim förklarar att han vänder sig till himlens och jordens Skapare. I 6:83 sägs att Gud gav honom detta argument mot folket. När man läser avsnittet till slut märker man hur talet om himlakropparna hör ihop med hans samtal med människorna omkring honom.
I 21:51–73 leder samma fråga till en öppen konflikt. Ibrahim undrar varför folket håller så envist fast vid statyer. De svarar att deras förfäder dyrkade dem. När de upptäcker att de flesta bilderna är sönderslagna, riktar Ibrahim deras blick mot den stora bild som står kvar. De får fråga bilderna själva, om de kan tala. Folket tvingas medge att bilderna inte kan svara. Till slut kräver de att Ibrahim ska brännas. I vers 69 befaller Gud elden att vara sval och ofarlig för honom.
Konfrontationen berättas också i 37:83–98. Tillsammans visar texterna hur människorna förlitar sig på det de tillverkar, medan Ibrahim dyrkar den som har skapat dem. I sura 21 inser de för ett ögonblick innebörden av hans fråga, men återgår till sin tidigare ståndpunkt. Till sist är det Gud som skyddar Ibrahim. Läsaren kan följa frågorna, svaren och utgången utan att sätta ett årtal eller en namngiven kung på händelsen.
Slutet av 21:51–73 fortsätter efter avsnittet om elden. Ibrahim och Lut räddas till ett land som Gud har välsignat för folken. Därefter nämns Ishaq och Yaqub som gåvor. Ledare som vägleder på Guds befallning förknippas med goda handlingar, bön och allmosor. Suran går från frågan om vem som förtjänar tillbedjan till det som människorna gör när de dyrkar Gud. Läser man slutet tillsammans med prövningen av Ibrahim och hans son får man se en annan form av ansvar som går vidare inom familjen.
Vilka är Ismail och Ishaq?
Ibrahim nämner båda sönerna i bönen i 14:35–41. I vers 39 tackar han Gud för att han på sin ålderdom har fått Ismail och Ishaq. Han ber också om trygghet för staden, skydd mot avgudadyrkan för sig och sina barn och uthållighet i bönen för sig och sina efterkommande. En del av familjen har han låtit slå sig ner i en dal utan odlingar vid det heliga huset. Han ber om att människor ska känna tillgivenhet för dem. I samma bön står familjens levnadsvillkor tillsammans med anledningen till att de bor där, att de ska upprätthålla bönen.
Sönerna förekommer också i andra sammanhang. I 11:69–76 kommer besökare med en god nyhet. Ibrahim bjuder dem på mat, men blir orolig när gästerna inte tar för sig. De lugnar honom. Hans hustru får höra att hon ska få Ishaq och att Yaqub, även kallad Jakob, ska komma efter honom. Att hon överraskas av att få ett barn trots sin ålder ger scenen en mänsklig sida. I 2:127 heter mannen som arbetar med Ibrahim vid det heliga huset Ismail. Det är orden i varje avsnitt som avgör vilken son läsaren möter.
Vilken son finns med i berättelsen om offret?
I 37:83–113 ber Ibrahim om ett rättfärdigt barn och får höra att han ska få en tålmodig son. Senare berättar han för sonen att han i en dröm sett sig själv offra honom och frågar vad han tänker om det. Sonen säger att fadern ska göra som han har blivit tillsagd och att han själv, om Gud vill, ska vara ståndaktig. Gud kallar sedan på Ibrahim, bekräftar att han har uppfyllt sin syn och beskriver det som hänt som en tydlig prövning. Sonen skonas genom ett annat offer i hans ställe. Båda får tala. Sonen hör om drömmen, svarar med egna ord och förbinder sig att visa tålamod.
Verserna 37:102–107 ger inget namn på pojken. Senare, i vers 37:112, nämns Ishaq vid namn som en rättfärdig profet. Många muslimer känner sonen i berättelsen som Ismail. Den medeltida uttolkaren Ibn Kathir identifierar honom som Ismail i sin kommentar till 37:99–113. Han läser det senare beskedet om Ishaq som ett eget besked och låter det stödja sin tolkning. Reuven Firestone visar i sitt arbete om tolkningens historia att vissa kommentarer anger Ishaq och andra Ismail. Båda läsningarna är belagda i kommentarerna. Uppgiften att 37:102–107 lämnar namnet öppet går att kontrollera i verserna själva.
Namnen kan se olika ut beroende på vilket språk man läser på. Abraham, Ismael och Isak motsvarar Ibrahim, Ismail och Ishaq. En översättare kan lägga till ett namn inom hakparentes eller i en not. Jämför då med verserna runt omkring. I 37:102 säger Ibrahim att pojken är hans son. I 37:107 står det att det skedde ett stort offer, utan uppgift om att djuret var en bagge. På dessa två punkter kan en muntlig eller illustrerad berättelse ange mer än versen gör.
Vad gör Ibrahim och Ismail vid Kaba?
I 2:124–129 reser Ibrahim och Ismail husets grund. Medan de arbetar ber de Gud att ta emot deras handling. De ber också om att de och deras efterkommande ska underkasta sig Gud, att Han ska visa dem hur de ska utföra riterna och att Han ska sända ett sändebud ur deras släkt. Tidigare i avsnittet beskrivs huset som en plats dit människor återvänder och där de finner trygghet. De bådas arbete knyts till dem som långt senare ska samlas där för att dyrka Gud.
I islamisk tradition är huset Kaba i Mecka. Det som står i 2:127 handlar om grunden. Versen ger inget datum för byggandet och tar inte upp hur dagens byggnad fick sin form under senare perioder. Böneriktningen kallas qibla. Den behandlas för sig i 2:144–150, där de troende uppmanas att vända sig mot den heliga moskén. Metropolitan Museum of Art har en bönenisch av mosaik från Isfahan. Den är ett yngre exempel på hur riktningen kunde utmärkas i en moské eller religiös skola. Nischen hjälper den som vänder sig till Gud i bön att hitta riktningen.
Vad är sambandet med hajj och eid al-adha?
Koranen 22:26–37 knyter Ibrahim till platsen där huset står och till kallelsen till pilgrimsfärd. I de första verserna får han befallning att rena huset för dem som ska gå runt det och för dem som ska stå, buga och falla ned under bönen. Han ska även kungöra pilgrimsfärden. När avsnittet tar upp offergåvor nämns delandet av mat och vördnaden för Gud betonas. Många århundraden senare avbildades Kaba i mitten av helgedomen på en osmansk kakelplatta. British Museum daterar plattan till mitten av 1600-talet och menar att den kan ha tillverkats till minne av en pilgrimsfärd. Den visar hur platsen återgavs långt senare.
Muslimer minns Ibrahims prövning under eid al-adha, offerhögtiden. Pilgrimsfärden och högtiden hör ihop, men omfattar olika deltagare och platser. Hajj innebär riter i och omkring Mecka. Eid al-adha firas också av muslimer som är kvar hemma. Guiden till islams fem pelare förklarar hajj som en religiös handling. Jämförelsen mellan eid al-fitr och eid al-adha visar när högtiden infaller i den islamiska kalendern och varför den förknippas med att ge till andra.
Var kan man börja läsa Ibrahims berättelse?
Börja med 19:41–50 där Ibrahim talar med sin far. Läs 6:74–83 och 21:51–73 för att följa meningsutbytet om dyrkan. Bönen för staden och familjen finns i 14:35–41 och arbetet med Ismail i 2:124–129. Läs 37:99–113 i ett svep för att följa rörelsen från en bön om ett barn till drömmen, prövningens slut och det senare beskedet om Ishaq. Avsluta med 22:26–37 för att se hur huset kommer in i framställningen om pilgrimsfärd och offergåvor.
Denna ordning samlar besläktade avsnitt för en första läsning. Surornas ordningsföljd, teman och en historisk tidslinje svarar på olika frågor. Händelserna inne i en scen kan komma i följd. Ibrahim talar till folket innan de hotar honom med elden, och han berättar om drömmen innan prövningen tar slut. När Koranen går till en annan scen i en annan sura står det ofta inget datum eller hur lång tid som gått. Anteckna vem som nämns med namn, vad som sägs och hur scenen slutar. Det gör det lättare att se både det som återkommer och det som ger varje episod sin egen form.
Avsnitt och föremål för vidare läsning
- Koranen 19:41–50 och 3:65–68 om Ibrahims roll som profet och hängivenhet till Gud.
- Koranen 6:74–83 och 21:51–73 om diskussionerna om dyrkan.
- Koranen 14:35–41 och 11:69–76 om Ibrahims bön och nyheten om Ishaq.
- Koranen 37:83–113 och Firestones studie från 1989 om prövningen och de senare läsningarna.
- Koranen 2:124–129, 2:144–150 och 22:26–37 om huset, böneriktningen och pilgrimsfärden.
- Bönenischen på Met och kakelplattan med helgedomen på British Museum som exempel från senare perioder.





