Så känner du igen maghribisk skrift på ett koranblad

Så känner du igen maghribisk skrift på ett koranblad

Muslim Post Editorial Desk@muslimpost

Titta på böjda bokstäver, färgade lästecken och versmarkörer i guld. Jämför pergament, rosafärgat papper och kanter som lagts till senare.

Maghribisk skrift är en västlig familj av arabiska handskriftsformer som användes i Nordafrika och al-Andalus. På ett blad ur en koranhandskrift kan du börja med en rad i huvudtexten. En del bokstäver går ned under raden i långa bågar. Små färgade tecken och ornament i guld har andra placeringar. Katalogen för det enskilda bladet kan förklara tecknens funktioner.

Ett folioblad är ett enskilt blad med fram- och baksida. Ett bifolium är ett vikt ark som bildar två blad. Ett blad som har tagits ur en volym kan bevara skrift, stödlinjer, marginaler och tecken. För att bestämma dess ursprungliga plats i volymen kan ytterligare uppgifter behövas. Exemplen här följer skriften och sidans disposition genom kataloger. Titta på bladets material, skriftens färg och eventuell inramning eller bindning som tillkommit senare.

Hitta baslinjen och de nedåtgående bokstavsdragen

Välj en rad i huvudtexten och följ baslinjen där bokstävernas huvudformer vilar. Leta sedan efter böjda streck nedanför. Blad 21.28 på Metropolitan Museum of Art är ett nordafrikanskt pergamentblad daterat till omkring 1300. Det mäter 16,5 gånger 15,2 centimeter. Museet lyfter fram de böjda maghribiska bokstavsformerna och de drag som går ned under raden. Huvudskriften är brun med små blå och gröna prickar intill. En treflikig guldknut markerar slutet på en vers.

En närbild kan visa hur ett streck går ned. Hela sidan visar var det finns i raden och i utrymmet mellan raderna. Jämför flera ställen på samma sida. Anteckna museets beteckning på skriften och det drag som du kan se. Guiden till arabiska kalligrafiska skriftformer ger fler exempel på skillnader i bokstavsform. Samlingsnumret knyter den aktuella raden till museets identifiering av bladet.

Skilj färgade lästecken från versmarkörer i guld

Smithsonians National Museum of Asian Art registrerar blad F1929.69 som ett löst pergamentblad från 1200-talet. Det har en spalt med sju rader brun maghribisk skrift. Vokaltecknen är gröna och gula, medan de diakritiska tecknen är bruna. Blå tecken anger konsonantfördubbling eller avsaknad av vokal. En guldknut markerar slutet på en vers. Katalogen anger därmed flera funktioner för tecknen på ett enda blad.

Börja med de större strecken på bilden. Se om ett litet tecken står ovanför, nedanför eller inne bland strecken. Leta upp en fristående form i guld och titta på utrymmet runt den. Använd museets registrering för att namnge ett enskilt tecken. Met beskriver de blå och gröna märkena på sitt blad som diakritiska prickar. Smithsonian anger mer specifika funktioner på sitt eget blad. Varje färglista hör till bladet den beskriver.

Alain Georges studie av färgade prickar och regionalt ursprung jämför tidiga handskrifter med skriftliga beskrivningar av vokaltecken. Undersökningen bygger på hur tecknen används i ett större källmaterial. När du beskriver ett enskilt blad, ange först tecknets läge, form och funktion enligt registreringen. Guiden till bläck i islamiska handskrifter visar hur en synlig färg och ett identifierat material kan beskrivas var för sig.

Smithsonian anger måtten 16,5 gånger 15,5 centimeter för F1929.69 och södra Spanien eller Nordafrika som möjligt ursprung. Met-bladet är ungefär lika stort. Måtten kan hjälpa dig att jämföra skrivytorna även om fotografierna visas i olika skalor. Behåll båda möjliga ursprungen i en bildtext om Smithsonian-bladet.

Jämför pergament med infärgat papper

Met 21.28 och Smithsonian F1929.69 är skrivna på pergament. Blad AKM258 vid Aga Khan Museum är på papper infärgat i en persikorosa ton. Museet anger Valencia i Spanien, omkring 1200, och mått på 32,6 gånger 25,6 centimeter. Katalogen beskriver de vida bågarna hos maghribiska bokstäver och nämner Játiva som en möjlig tillverkningsplats för papperet. Förslaget gäller papperets ursprung. Bladets tillverkningsplats anges i ett eget katalogfält.

Bifolium 2017.232 ur den rosa Koranen på Met är ett annat exempel på papper. Det registreras som spanskt och dateras ungefär till 1200-talet. Varje blad har fem rader med stora maghribiska bokstäver. Katalogen beskriver lästecken i guld med bruna, blå och gröna konturer samt blå tal skrivna med bokstäver i guldskivor. Bladen har rektangulärt format. Den rosa färgen tillhör papperet. Guld, silver, bläck och täckande vattenfärg anges som material på det.

Jämför mått för samma slags enhet. Ett enskilt blad och ett öppet bifolium har olika bredd. Undersök också om bilden visar ett monteringsunderlag eller en senare ram. Om bildtexten behåller katalogens ord blad eller bifolium blir det tydligt vilken yta som har mätts. Guiden till en mushafs fysiska uppbyggnad förklarar förhållandet mellan ett blad och en volym.

Met anger 31,8 centimeters höjd och 50,2 centimeters bredd för 2017.232. AKM258 har en liknande höjd. Bredden i den registreringen gäller ett enda blad. När du jämför fotografierna kan du först kontrollera vilken enhet som har mätts och sedan jämföra antalet rader på ett blad i taget.

Identifiera marginalen och senare tillägg

Khalili Collections registrerar blad QUR 520 som nordafrikanskt, omkring 1250–1350, och anger 29 gånger 22,6 centimeter. Katalogen uppger bläck, guld och täckande vattenfärg på fint pergament, kallat vellum. Senare kanter av rosa papper och mörkblått papper med guldstänk dateras till 1800-talet. Bokstäverna är i guld med svarta konturer. Katalogen skiljer versmarkörerna från de mer utsirade runda marginalornamenten för grupper om fem och tio verser.

Leta efter kanten där den ursprungliga skrivytan slutar och ramen eller det anslutande papperet börjar. På fotografiet kan delarna se ut som en rektangel. Katalogen anger material och datum för varje del. Samlingen föreslår en trolig kunglig beställning i Marocko eller möjligen i nasridernas Granada. Den ser skillnader mellan bevarade blad som kan tyda på att flera skrivare deltog. Knyt båda förslagen till katalogen och dess underlag. Guiden till kolofoner och ägaranteckningar i handskrifter visar hur ett blad kan bevara uppgifter från flera skeden i en volyms historia.

QUR 520 har enligt katalogen nio rader på sidan, maghribisk huvudskrift och kufisk skrift i vissa tillägg. Raderna hjälper dig att lokalisera huvudtexten. Därefter kan du se var de runda marginalornamenten sitter och var det senare papperet börjar.

Se flera skrifter och funktioner i en volym

Walters Art Museums handskrift W.556 är en pergamentvolym från 1100-talet. Kolofonen anger att det är volym nummer nio. Katalogen uppger 16 centimeters höjd och 15 centimeters bredd. Huvudtexten har mörkbrun maghribisk skrift med flerfärgade vokaltecken. Kapitelrubriker och inskrifter i illuminerade fält är i tidig abbasidisk, eller kufisk, skrift. Den dekorerade avslutningen med kolofonen på baksidan av blad 133 (133b) beskrivs som mashriqi, även kallad thuluth maghribi i katalogen.

Katalogen anger treflikiga tecken för versslut och andra former för grupper om fem och tio verser. Huvudtext, dekorerade rubriker och en avslutande anteckning kan ses på olika blad i samma volym. Skrifterna och tecknen har olika uppgifter. Behåll katalogens bladreferens vid varje iakttagelse. Kolofonen anger volymens nummer. Enligt registreringen ger den varken ett datum för färdigställandet eller skrivarens namn. Det mörkröda bandet i getskinn är troligen från 1500-talet och har lagats senare.

Använd den digitaliserade ordningsföljden när den finns tillgänglig. Det illuminerade öppningsuppslaget och en sida med huvudtext kan se fristående ut när de visas som utsnitt. Bladnumren anger platsen i volymen. Katalogen säger att en beskärning har påverkat ett marginalornament på sidan där huvudtexten börjar. Dagens bladkanter ger därmed också upplysningar om senare hantering.

Walters uppger en spalt, sju linjer som dragits som stöd för skriften och en skriven yta som är 12,5 centimeter hög och 10 bred. Det är andra mått än dem för hela bladet. Uppgifterna kan hjälpa dig att hitta gränsen mellan huvudtexten och marginalen, även om kanten på bladet har beskurits.

Jämför ett tidigt blad med en senare handskrift

Aga Khan Museum registrerar blad AKM482 som ett exempel på kufisk skrift från 900-talet. Museet framhåller de nedåtgående bågarna, som senare blev ett kännetecken för maghribisk skrift. Det finns tre rader på varje sida av pergamentet. De röda och gröna tecknen förklaras i bladets egen registrering. Bladet ger en tidigare jämförelsepunkt för ett drag som syns senare i maghribisk skrift. Använd beteckningen kufisk i en bildtext om det.

Walters daterar handskrift W.568 till 1700-talet. Katalogen beskriver stora maghribiska bokstäver på italienskt papper med röda, gröna och gula vokaltecken. Det blindpressade bandet av getskinn dateras troligen till 1800-talet. Registreringen visar ett senare exempel på skrivunderlag och färgsystem. Skriftbeteckningen omfattar en längre period än papperet och bandet i den här handskriften.

Skriv en bildtext som knyter synliga drag till källan

Börja med samling, nummer, den datering som anges och den plats som föremålet hänförs till. Identifiera bladet eller sidan i bilden. Ange material, mått, huvudskrift och namngivna tecken. Om kanten syns, kontrollera om katalogen anger att den är en del av bladet eller ett senare tillägg. Ett utsnitt av en bokstav kan behöva kompletteras med en bild av dess plats i raden. När två blad jämförs, skriv varje nummer intill materialet och dateringen som hör till det.

Använd katalogens beskrivning av skriften. På Met 21.28 anger en guldknut slutet på en vers. Smithsonian ger en särskild lista över färger och funktioner för sitt sjuradiga blad. I Walters W.556 är dragen fördelade över flera blad. Titta på bladen ur den rosa Koranen efter de fem raderna och papperets färg. Knyt varje uppgift till en bild eller ett katalogfält.

Museumskataloger och studier