Slaget vid diket: Belägringen av Medina år 627 och källorna

Slaget vid diket: Belägringen av Medina år 627 och källorna

Muslim Post Editorial Desk@muslimpost

Koranens sura 33, numrerade hadither och historisk forskning om belägringen av Medina, alliansens reträtt och händelsen som följde.

Slaget vid diket var en belägring av Medina av en allians ledd av Quraysh från Mecka. Det dateras i regel till år 627, det femte året efter hijra. Det kallas också De förbundnas slag eller Al-Ahzab. Alliansen drog sig tillbaka utan att ta Medina. Koranen 33:9–25 i sura Al-Ahzab skildrar rädsla under belägringen och hur situationen vände. Verserna 26–27 övergår till en efterföljande händelse med koppling till den. Hadither bevarar minnen av människor som arbetade i kyla och delade mat. En del av namnen och detaljerna blev kända genom senare förmedlade biografiska och historiska berättelser.

Varför har samma belägring två namn?

Khandaq är ordet för dike på arabiska och ligger bakom den vanligaste benämningen. Al-Ahzab syftar på de förbundna grupper som kom emot Medina. Båda namnen står i kapitlets rubrik i Sahih al-Bukhari. Det ena erinrar om något som förknippas med stadens försvar. Det andra säger vilka som gick samman mot den. Rubriken kan läsas tillsammans med den numrerade berättelsen i Sahih al-Bukhari 4099.

Al-Ahzab är också namnet på sura 33 i Koranen, som behandlar andra frågor än belägringen. Ordet finns i vers 33:22, där de troendes reaktion på att se de förbundna beskrivs. I engelska översättningar förekommer beteckningar som förbundna, klaner eller allierade. Med versnumret kan man se om en lärobok och en översättning avser samma ord. Den arabiska ordformen och dess betydelse anges i ordposten för 33:22 i Quranic Arabic Corpus.

I en läsanteckning kan båda namnen ges tillsammans. Sätt också versnumret bredvid namnet på suran. Då kan någon som har läst om diket i en historiebok hitta samma avsnitt som en person som känner igen de förbundna från en översättning.

Var i Medinas tidiga historia inträffade belägringen?

Efter hijra, utvandringen från Mecka 622, blev Medina gemenskapens hem. När alliansen kom till oasen 627 hade Muhammads gemenskap och Quraysh varit i konflikt i flera år. Slaget vid Badr 624 var en tidigare sammandrabbning. Uhud följde 625. Vid diket sattes själva bosättningen där gemenskapen levde under press. Artiklarna om hijra från Mecka till Medina och slaget vid Badr förklarar hur forskare kan identifiera platser och årtal för de tidigare händelserna.

Det gamla namnet på staden finns i själva avsnittet. I 33:13 tilltalar en grupp människorna i Yathrib, det namn som där används för Medina. Andra ber enligt samma vers om lov att gå med motiveringen att deras hem är utsatta. Texten ifrågasätter motiveringen. Versen bevarar både namnet och olika reaktioner på krisen. Historikern Ayman S. Ibrahim daterar belägringen till det femte året efter hijra eller 627, Hudaybiyya till 628 och intagandet av Mecka till 630. Se Koranen 33:13 och Ibrahims kapitel i Muhammad’s Military Expeditions.

Spara vilken källa som anger vilket år när du gör en tidslinje. Yathrib återges i det som sägs i versen. Årtalet 627 kommer från en historisk placering. Både den islamiska tideräkningen och året i vår tideräkning kan noteras så att uppgifterna går att känna igen i andra verk.

Vad säger sura Al-Ahzab om belägringen?

I början av Koranen 33:9–27 uppmanas de troende att minnas hjälpen från Gud när styrkor kom mot dem. Vers 9 nämner en vind och krafter som de inte kunde se. Verserna 10 och 11 beskriver stark rädsla och en svår prövning. Bilderna av förskräckta blickar och hjärtan som tycks stiga upp i halsen återger upplevelsen under press. Efterföljande verser visar olika reaktioner i bosättningen, bland annat viljan att ge sig av och beslutsamheten hos dem som tolkade prövningen i ljuset av sin tro.

Läs verserna 21–24 i följd. I vers 21 framställs Sändebudet som ett föredöme. Vers 22 anger de troendes reaktion när de såg de förbundna. Vers 23 tar upp människor som höll fast vid sina åtaganden. Det är en följd som förklarar varför avsnittet används i religiösa sammanhang för diskussioner om tillit, handlande och trohet. Guiden till suror och verser visar hur hänvisningen 33:22 leder till samma avsnitt i olika utgåvor.

När en enda rad citeras kan det vara bra att se vem som beskrivs före och efter den. Verserna 9–11 påminner de troende om fruktan och prövningen. Vers 13 återger ord från människor i staden. Vers 22 handlar åter om de troendes reaktion vid synen av alliansen. På så sätt behåller en kort hänvisning sitt sammanhang.

Vad berättar haditherna om arbete, hunger och en delad måltid?

I al-Bukhari 4099 minns Anas en kall morgon. Muhajirun, de som hade flyttat, och ansar, deras hjälpare i Medina, arbetade tillsammans. Berättelsen nämner ansträngning och hunger och återger hur Muhammad ber för båda grupperna. Namnen belyser stadens sociala historia. De som hade kommit till staden och de som tog emot dem är tillsammans i en arbetsuppgift. En vanlig tidslinje över konflikten ger sällan en sådan bild.

I en annan berättelse ser Jabir ibn Abdullah Muhammads hunger och talar med sin hustru om mat. Hennes arbete med att förbereda måltiden ingår i berättelsen. Jabir vill först bjuda Muhammad och några få andra. Sedan skildrar berättelsen hur många äter av den lilla mängden mat, vilket framställs som en välsignelse. Där finns också minnet av brist, arbete i ett hushåll och att ge andra mat. Det tal som förekommer gäller måltiden. Se Sahih al-Bukhari 4102.

För en läsnotis kan du skriva Anas intill arbetet den kalla morgonen och Jabir intill måltiden. Numret och berättarens namn ger läsaren möjlighet att följa var och en av scenerna till rätt plats.

Hur tog belägringen slut?

Alliansen drog sig undan. I Koranen 33:25 vänder Gud motståndarna tillbaka utan att de får vad de ville ha och besparar de troende striden. Läs versen tillsammans med vinden och de osynliga krafterna i vers 9. Tillsammans skildrar de Medinas lättnad som hjälp från Gud. De ger alltså utfallet och dess religiösa mening. För en daterad redogörelse för tillbakadragandet behövs historiska källor.

Historikern Lena Salaymeh undersöker tidiga islamiska rättsliga och historiska källor i en avhandling vid University of California, Berkeley. Hon beskriver en utdragen belägring av en allians ledd av Quraysh och säger att äldre berättelser förknippar avfärden med hårt väder. Det är en modern historikers läsning av traditionen. Omnämnandet av vinden och hjälpen i Koranen har sin egen roll i suran. Se Salaymehs avhandling, kapitel 1, avsnitt I.

En jämförelse kan sätta vinduppgiften från vers 9 och utfallet från vers 25 på en rad, och historikerns redogörelse på en annan. En exakt längd i dagar kräver en hänvisning till den källa som faktiskt ger antalet.

Vad säger källorna om Banu Qurayza efteråt?

Koranen 33:26–27 beskriver vad som hände en grupp ur Skriftens folk som i texten förknippas med stödet till alliansen. Verserna nämner döda, fångar och egendom som övergick till andra. De ger inget namn eller antal. Hadither och biografiska traditioner förbinder den efterföljande händelsen med Banu Qurayza, en bestämd judisk klan i 600-talets Medina. Påståendet om stöd syftar på den gruppen i den konflikten. Salaymeh behandlar de senare händelserna som en egen fråga i avsnitt V i sitt första kapitel.

I Sahih al-Bukhari 4121 berättar Abu Sa’id al-Khudri att Banu Qurayza godtog Sa’d ibn Mu’adhs dom. Berättelsen anger ett beslut att döda stridande och ta deras efterkommande till fånga. Den ger inget sammanlagt antal eller en lista över drabbade. När man återger händelseförloppet kan man hänvisa till Koranen för död och fångenskap och till hadithen för vem som fällde domen. Senare rättslärda diskuterade hur händelsen skulle klassificeras. Salaymeh undersöker den debatten som en fråga om rättshistoria.

För en kronologi kan du skriva reträtten på en egen rad och därefter ange verserna om följderna på en annan. Namnet på den grupp som traditionen kopplar till den senare händelsen hämtas ur berättelserna som uttryckligen anger det. Så blir det klart när berättelsen övergår till den nya frågan.

Hur jämför historikerna bevarade berättelser?

Andreas Görke och Gregor Schoeler följer flera versioner av traditioner kopplade till Hisham ibn Urwa och hans far Urwa. De jämför också material från al-Zuhri som bevarats via flera förmedlare, och framhåller att han ofta inte namnger sin källa. De studerar hur Ibn Ishaqs längre berättelse fördes vidare. Två senare texter kan återge olika versioner av ett gemensamt material. Likheter i ordalydelse kan därför behöva bedömas med deras överföring i åtanke. Se kapitlet om diket och Banu Qurayza.

Två berättelser om bön visar en konkret skillnad. Al-Bukhari 4119 nämner eftermiddagsbönen i en uppmaning i samband med att människor tog sig till Banu Qurayza. Muslim 1770 nämner middagsbönen. Båda berättar att uppmaningen tolkades på olika sätt och att Muhammad inte förebrådde någon av grupperna. De kedjor som visas innehåller båda Nafi och Juwayriya ibn Asma. En läsare kan dokumentera gemensamma led och skillnaden i ordalydelse var för sig. Guiden till hadithhänvisningar förklarar hur man kontrollerar samling, nummer och text.

För en kort redogörelse, börja med årtalet, belägringen av Medina och reträtten. Hänvisa till sura 33 för rädsla och lättnad, och ge den enskilda hadithen för arbetet eller måltiden. Vid historisk tolkning uppges forskarens namn. En exakt längd, en siffra över offren eller ett påstående om vem som först föreslog diket behöver egna källor. Då går det att följa var uppgifterna kommer ifrån.