
Så läser du islamiska sigillstampar och sigillavtryck
Skilj verktyget från avtrycket, jämför signetringar och stampar med handtag och se vad namn och datum på handskrifter kan visa.
En sigillstamp är verktyget som bär ett motiv. Ett sigillavtryck är spåret som blir kvar när motivet överförs till ett underlag som papper, lera eller vax. En signetring är ett sätt att montera stampen. Bokstäver på ringens arbetsyta kan vara graverade spegelvänt så att de hamnar åt det vanliga hållet i avtrycket. I en museikatalog kan den korta beteckningen ”sigill” avse verktyget eller spåret. Börja med materialet och föremålets form och se efter vilken sida fotografiet visar.
Några samlingsföremål ger olika ledtrådar att jämföra. Metropolitan Museum of Art har en signetring med ett spegelvänt personnamn. Ashmolean Museum har ett egyptiskt leravtryck med en svårläst inskrift längs kanten och en mässingsstamp med fast handtag. En studie från biblioteket vid University of Michigan visar hur ett avtryck i en handskrift bidrar till en identifiering när samma namn förekommer i andra källor.
Varför gravyren kan vara spegelvänd
Föreställ dig en liten teckning med ett blad på ena sidan av en stjälk. Om bladspetsen pekar åt vänster när du ser rakt på stampens arbetsyta pekar den åt höger i avtrycket. Bokstävernas form och placering vänds på samma sätt. Därför kan ett namn vara svårt att känna igen även på en välbevarad stamp. Ett museum kan visa ett foto av gravyren bredvid en bild där motivet har avtryckets riktning. Bildtexterna berättar vilken vy du tittar på.
Ring 41.160.280 på Met har en graverad sten av lapis lazuli i infattningen. Ringskenan består av bearbetat, förgyllt silver med svart inläggning. Museet läser namnet Hajji Muhammad ibn Mahmud på den blå stenen och anger att det är skuret spegelvänt. Ringen dateras sannolikt till 1500-talet, och museet anger Centralasien eller Iran som tillverkningsplats. Katalogen ger två alternativ. Namnet på stenen går att läsa. Vilket av områdena ringen kommer från kräver andra uppgifter.
I en närbild kan du först leta efter stenens kontur och sedan efter bokstäverna innanför den. Ett foto av hela ringen visar hur stenen är fäst i ringskenan. En närbild av infattningen visar hur bokstäverna är placerade. Om kontakten med underlaget var ojämn kan kanten av avtrycket vara mindre tydlig än mitten. En grupp bokstäver kan fortfarande gå att läsa när en del av konturen saknas.
Signetringar, fasta handtag och vridbara infattningar
Ringskenan är den del som omsluter fingret. Infattningen bär arbetsytan eller utgör själv den ytan. Ett fast handtag skjuter upp från basen så att greppet och undersidan kan betraktas var för sig. Dessa konstruktioner gör det möjligt att pressa den graverade ytan mot ett annat material. En lös sten kan ha bevarad gravyr och känt material utan spår av den ursprungliga infattningen. Ett foto från sidan visar vilka delar som finns kvar.
EAX.3445 på Ashmolean är en graverad mässingsstamp med oval bas och ett litet utsmyckat fast handtag. Katalogen beskriver en rad med sammanhängande skrift och ett datum nedanför. Handtagets kontur ingår i föremålets profil. När stampen jämförs med ett avtryck är det den ovala undersidan och gravyren som ska jämföras. På en bild tagen ovanifrån kan handtaget uppta större delen av bilden, medan den lilla ytan med motivet knappt syns.
Det osmanska sigillet M.2002.1.561 från slutet av 1800-talet på Los Angeles County Museum of Art har en annan konstruktion. I guldinfattningen sitter en bergkristall som kan vridas runt en axel. På så sätt går det att vrida en av tre graverade ytor till ett läge där den kan ge ett avtryck. Museet tillskriver föremålet sultan Abdülhamid II och beskriver olika former av hans namn på de tre ytorna i nastaʿliq-skrift. Den lilla öglan högst upp tolkas som en ledtråd till att sigillet troligen bars i en kedja. Varje yta kan ge ett eget avtryck med samma infattning och ögla. Läs om bokstavsformerna i guiden till arabiska kalligrafistilar.
Vad lera och papper bevarar
Ett sigillavtryck i lera har en egen form och tjocklek. Framsidan kan bevara en del av det överförda motivet. Kanten och baksidan kan ge upplysningar om materialet som tog emot avtrycket. Ett avtryck på papper ingår i en sida med en viss utformning. Ett märke i marginalen kan undersökas tillsammans med närliggande anteckningar, textens första eller sista rader och andra märken på sidan. En förstoring visar motivet. En bild av hela sidan visar placeringen.
EAX.3463 på Ashmolean är ett egyptiskt sigillavtryck i präglad och bränd lera, daterat av museet till 700- eller 800-talet. Det är omkring 1,5 centimeter brett, ovalt med nästan rund kontur, med välvd baksida. Katalogen beskriver kufisk skrift längs kanten runt en stjärna i mitten. Den anger uttryckligen att läsningen är osäker. Stjärnan kan beskrivas även om skriften är otydd. Posten anger avtrycket och dess underlag utan att identifiera någon annan del som fortfarande sitter fast.
Bläck på papper ger en annan sorts spår. Du kan beskriva ljusa och mörka partier och notera var strecken är tydliga, bleka eller avbrutna. Färgen i en digital bild kan påverkas av ljuset, ytan och avtryckets skick. Fler uppgifter behövs för att fastställa vad bläcket består av. Guiden till bläck i islamiska handskrifter ger exempel på hur kataloger skiljer en synlig färg från ett identifierat material.
Vilken händelse gäller datumet?
Ashmolean daterar mässingsstampen med fast handtag till år 1331 enligt den islamiska tideräkningen, motsvarande 1912–1913, utifrån gravyren på undersidan. Museet återger också uppgifter från en gammal etikett som är fäst vid föremålet och anger ett köp i juni 1916. Den första dateringen ingår i motivet på basen. Den andra hör till föremålets senare historia. Etiketten förknippar också stampen med en person inom kustbevakningen i närheten av Bodrum. Museet återger det som en uppgift från etiketten.
British Museums islamiska galleri beskriver 1878,1220.10 som ett sigill av karneol som mäter 2,60 gånger 3,00 centimeter. Det förvärvades 1878. Den offentliga katalogposten anger inget tillverkningsdatum. Om du ställer det bredvid den daterade stampen på Ashmolean, skriv också vilket fält varje datum hör till. ”Förvärvat 1878” och ”år 1331 enligt islamisk tideräkning graverat på ytan” ger skilda uppgifter. Datumet då ett visst avtryck gjordes är fortfarande en öppen fråga.
Ett datum kan också följa med motivet som överförs till avtrycket. Datumet då handskriften kopierades kan finnas någon annanstans, exempelvis i kolofonen längst bak. Håll de två datumen åtskilda när du beskriver sidan. Om katalogen anger en omräkning, skriv den bredvid datumet i den ursprungliga kalendern. Låt ”sannolikt” eller ”omkring” stå kvar vid den händelse som ordet gäller.
Hur ett avtryck kan hjälpa oss att följa en handskrifts historia
Evyn Kropf jämför uppgifter från två persiska handskrifter i en studie för biblioteket vid University of Michigan. Kolofonen i Isl. Ms. 350, som finns i Michigan, anger att avskriften slutfördes i Delhi omkring februari 1744, år 1156 enligt islamisk tideräkning, på uppdrag av Shīr Jang Bahādur. Ett annat manuskript, Suppl. pers. 288 på Frankrikes nationalbibliotek, har ett avtryck på framsidan av det första bladet vid en inventarieanteckning. Kropf läser namnet Muʿizz al-Dawlah Shīr Jang Bahādur och år 1172 enligt islamisk tideräkning, motsvarande 1758–1759.
Dateringarna och det historiska sammanhanget gör det möjligt att koppla namnet i det franska avtrycket till beställaren i kolofonen till handskriften i Michigan. Identifieringen bygger på två olika belägg. I handskriften i Michigan är det kolofonen. I det franska manuskriptet är det avtrycket och anteckningen intill. Studien beskriver också en närmare biografisk identifiering av Shīr Jang som sannolik. Vilken stamp som lämnade avtrycket och hur handskrifterna bytte ägare kräver andra källor.
Ange handskriftens signum och bladnumret tillsammans när du hänvisar till ett avtryck. En beskuren bild kan göra själva avtrycket lättare att läsa. Bladnumret hjälper en annan läsare att hitta hela sidan. Sammanhanget spelar roll om ett liknande namn förekommer i en annan volym eller en publikation ger flera möjliga läsningar. Fler sätt att följa en boks historia finns i guiden till islamiska handskrifters proveniens.
Vad ett namn, en skriftstil eller ett emblem kan visa
När ett namn står i katalogen, fråga vad som har identifierats. En läsning anger bokstäverna på en arbetsyta eller i ett avtryck. En tillskrivning kopplar ett föremål eller märke till en historisk person på grundval av ytterligare belägg. Vem som hade eller använde verktyget vid en viss tidpunkt är en egen fråga. En intendent kan använda bokstävernas form för en läsning, dokumentets sammanhang för att tolka märket och uppgifter om förvärv eller användning för att beskriva föremålets historia.
Met anger namnet graverat i lapis lazuli och behåller förbehållen om tid och plats för tillverkningen. På det egyptiska leravtrycket på Ashmolean kan en skriftstil och ett motiv urskiljas. Läsningen är fortfarande osäker. I Michiganfallet får namnet ett historiskt sammanhang när ett daterat avtryck läses tillsammans med ett separat belägg om beställningen. En kort bildtext kan visa hur säkra de olika uppgifterna är och ange ägare där källorna stöder det.
Motivet kan också ha ett eget namn. Den osmanska tughran är en härskares kalligrafiska emblem. Om en katalog identifierar en tughra på ett dokument är motivet fastställt. Underlaget och beskrivningen av tekniken hjälper till att förklara hur det hamnade på dokumentet. På liknande sätt beskriver nastaʿliq bokstävernas form på stampens yta. Läsningen identifierar orden. Se exempel där emblemet står i centrum i guiden till den osmanska tughran.
Så jämför du två katalogbilder
Titta på hela föremålet eller sidan innan du förstorar skriften. Anteckna museet eller biblioteket, inventarienumret eller signumet, materialet och måtten. Notera om bilden visar ett verktyg, ett avtryck, en senare avgjutning eller ett foto som spegelvänts för läsning. Har stampen flera ytor kan du använda bildnumret eller bildtexten för att ange vilken yta du ser. Anteckna om du vrider eller spegelvänder någon av bilderna när du jämför dem.
Använd detaljer som går att hitta på båda bilderna. En yttre kant och en asymmetrisk utsmyckning kan hjälpa dig att rikta in bilderna innan du jämför bokstavsformer och mellanrum. Titta också på skriftens placering i förhållande till kanten. Ett hörn som saknas kan bero på underlagets skick eller ojämn kontakt. Liknande namn kan ha olika ramar. En visuell likhet väger tyngre om mått och kataloguppgifter också stämmer.
Skriv en beskrivning som håller sig till det du kan observera. Ett löst föremål kan beskrivas som en graverad sten med katalogens läsning och okänd ursprunglig infattning. För ett avtryck i en handskrift kan du ange blad, bibliotekets datering och en marginalanteckning. Vägledningen från Archives and Records Association förklarar varför avtrycksbeskrivningen registreras tillsammans med en bild av hela dokumentet om det finns kvar. Det ger andra läsare möjlighet att pröva tolkningen.
Musei- och arkivkällor
- Ashmolean Museum, inledning till katalogen över islamiska sigill och talismaner
- Metropolitan Museum of Art, signetring med lapis lazuli 41.160.280
- Ashmolean Museum, oval sigillstamp i mässing EAX.3445
- Los Angeles County Museum of Art, vridbart osmanskt sigill M.2002.1.561
- Ashmolean Museum, sigillavtryck i lera EAX.3463
- British Museums islamiska galleri, sigill av karneol 1878,1220.10
- Biblioteket vid University of Michigan, Evyn Kropfs studie av Isl. Ms. 350
- Archives and Records Association, vägledning för katalogisering och registrering av sigill





