Så användes kompass och solur i historiska qiblavisare

En historisk qiblavisare förenade geografiska uppgifter med en referens för orientering i ett bärbart instrument. Qibla är riktningen mot Kaba i Mecka, dit muslimer vänder sig vid bön. På många bevarade instrument gav kompassnålen en nord–sydlig referens. Stadsnamn, graverade linjer eller tabeller gav uppgifter om riktningen från vissa platser. En del instrument hade också ett solur som visade tiden med hjälp av en skugga.

Delarna är lättare att känna igen om du först frågar vilken information var och en ger. Nålen hör till kompassen. Ortsnamnen kan höra till en tabell, en figur eller grupper av regionala sektorer. En skuggvisare, även kallad gnomon, är den del av soluret som kastar skuggan. Utställningen om bön på Oxfords vetenskapshistoriska museum visar flera lösningar sida vid sida, däribland mässingsinstrument med tabeller och ett lackerat träexemplar. Guiden till moskéarkitektur förklarar hur riktningen markeras i en byggnad med en qiblavägg och en mihrab.

Vad kompassnålen visar

Nålen ger instrumentet en referensriktning. Leta efter en vridpunkt, en liten fördjupning eller kammare och markeringar för väderstrecken. Nålen och markeringarna ingår i samma avläsning. För riktningen mot målet behövs de geografiska uppgifter som hör till instrumentet. I en dosa med både en magnetisk nål och en graverad linje kan delarna ha olika uppgifter. Nålen visar hur instrumentet är orienterat. Linjen kan ange en riktning för en viss ort eller höra till en annan skala.

Oxfords qiblavisare 53791 katalogiseras som möjligen persisk och dateras till 1700-talet. Plattan ovanför kompassen bär väderstreckens namn och gradmarkeringar. Graverade linjer i botten visar söder och riktningar som förknippas med platser som Medina. På ett fotografi är det lätt att blanda ihop de båda ytorna. En bild som visar dosans inre hjälper dig att hitta linjerna. En närbild av plattan visar gradmarkeringarna. Tillsammans berättar bilderna och katalogen vilka beteckningar som hör till respektive yta.

Skillnaden mellan en referensriktning och riktningen mot ett mål spelar också roll vid felsökning av kompassen i en modern mobiltelefon. De äldre föremålen visar skillnaden med konkreta delar. Nålen, den geografiska tabellen och solurets skala kan ligga på var sin yta i samma lilla dosa.

Om ett fotografi framför allt visar plattan med grader kan du anteckna det först. Ta sedan fram en bild av dosans botten för att se var den andra linjen ligger. En sådan jämförelse hjälper dig att koppla en inskrift till rätt yta även om ett enskilt fotografi bara visar en del av instrumentet.

Hur tillverkaren fick plats med ortsuppgifter

Vissa instrument har en ortförteckning med tal eller riktningsuppgifter. Royal Museums Greenwichs mässingsvisare AST0443 har ett lock med gångjärn och en kompass infälld i dosan. Katalogen anger att 151 orter är ingraverade runt dosan, med fält för longitud, latitud och ytterligare riktningsvärden. Kompassens fördjupning täcks av glas. Nålen är av blånerat stål och den norra änden markeras med en öppen ring. Skalan kring kompassen använder abjad, där bokstäver har talvärden.

När du jämför poster, lägg märke till var förteckningen fortsätter. En bild framifrån kan visa kompassen och några få inskrifter, medan sidan eller locket bär fler uppgifter. Börja med att hitta gångjärnet och följ sedan de synliga ytorna. Så går det att förstå hur en stor mängd information rymdes i en mässingsdosa som bara är 75 millimeter bred. Greenwich daterar föremålet till 1700-talet och anger att tillverkaren är okänd.

Uppgifterna kan också ligga i grupperade sektorer. En sektor kan innehålla flera namn och fungerar då mer som en regional grupp än som en lista med ett värde för varje plats. Skillnaden spelar roll när du jämför British Museums föremål med Greenwichs. Artikeln om hur qiblariktningar beräknas i dag visar hur en modern bäring kan besvara en mer specifik geografisk fråga.

Hur ett solur ryms i samma dosa

Ett solur visar tiden genom skuggans läge i förhållande till linjerna. Delen som kastar skuggan kallas gnomon eller skuggvisare. På ett bärbart instrument kan den vara ett stift, en fällbar triangel eller en tråd som hålls av ett stöd. Ett stift i en katalog och en fällbar del i en annan kan ha liknande funktion trots att de ser olika ut. Hitta skuggvisarens läge i förhållande till timlinjerna innan du försöker känna igen delen på en bild.

I Greenwich har AST0443 både en fällbar triangulär skuggvisare och en magnetisk kompass. Science Museum Groups exemplar 1986-1387 har ett horisontellt solur med ett stift som skuggvisare. Katalogposten anger att det är utformat för latitud 0° och har en skala för babyloniska timmar. Oxfords utställning om handel och resor presenterar 43645 som en kombinerad qiblavisare och ett horisontellt solur med stift. Föremålet dateras till 1800-talet, är osignerat och är möjligen persiskt. En etikett som anger latitud, skuggvisarens form och sättet att räkna timmar säger mer än enbart beteckningen solur.

Ett elfenbensinstrument för Istanbuls latitud

British Museums kompass, solur och qiblavisare 1921,0625.1 är en elfenbensdosa som är ungefär 11 centimeter bred. Katalogen daterar den till år 990 enligt islamisk tideräkning, motsvarande 1582–83 enligt vår tideräkning. Kairo står i fältet för förvärvs- eller fyndplats. Som konstruktionslatitud anger museet ungefär 41° nord, vilket motsvarar Istanbul. Uppgifterna besvarar olika frågor. Bestämningen av konstruktionslatituden bygger på hur den skuggkastande tråden är placerad och på markeringarna på instrumentet. Kairo är en separat uppgift i föremålets historia.

Titta på tre områden på det öppna föremålet. Mitt i dosan finns en schematisk avbildning av Kaba. Kompassen har en egen fördjupning. Den yttre ringen delar in städer och regioner i 72 sektorer, och Istanbul står med röd skrift. Museet tolkar grupperna som ungefärliga regionala riktningar. Instrumentet har också ett horisontellt solur och en röd, segelformad skala för tiden för en eftermiddagsbön. Ett fällbart metallstöd höll tråden som kastade skugga på båda skalorna. Den röda skalan följer ett äldre sätt att dela den ljusa delen av dagen i tolv delar. Därför varierar längden på varje del med årstiden.

När du tittar på ett foto av urens skalor kan du först söka efter fästet där metallstödet höll tråden. Följ sedan linjerna på den horisontella och den röda ytan. Ortsnamnen i ytterkanten visar hur dosan också rymmer geografiska uppgifter vid sidan av tidsavläsningen.

Vad slitage, förluster och osäkra uppgifter visar

Några detaljer är fortfarande osäkra. Vissa beteckningar nära kompassen är oidentifierade. Markeringarna på en annan ring är slitna, och museet ger en preliminär tolkning. Glaset och nålen verkar vara ursprungliga enligt katalogen. När du beskriver föremålet bör du hålla isär det som går att se, intendentens tolkning och föremålets skick. Det gör det möjligt att förklara varför en nött skala har betydelse utan att ange dess funktion som säker.

Skicket spelar också roll när ett föremål fotograferas stängt. Elfenbensdosan har ett löstagbart lock med en blomma i guld med åtta kronblad. Museet nämner en möjlig förlust av inläggningen i mitten och flisor som lossnat från elfenbenet. Det gäller själva dosan. När du läser insidan spelar i stället nålen, glaset, stödet och linjernas läsbarhet roll. Använd föremålsnumret när du jämför fotografier av utsidan och insidan, så att du vet att de hör till samma katalogpost.

Var samma idé finns på ett astrolabium

Geografiska uppgifter graverades också på instrument med andra funktioner. Oxfords nordafrikanska astrolabium 51459 tillverkades av Muhammad ibn Ahmad al-Battuti 1733–34. Museet beskriver tabeller med qiblauppgifter för städer och en inskrift som anger att instrumentet skänktes till en moské i Fez. Katalogen skiljer inskriftens innehåll från museets förslag om vem som kan ha använt instrumentet. De är separata ledtrådar till föremålets sammanhang och tänkbara användning.

En ortstabell på ett astrolabium och en på en kompassdosa kan bevara liknande information. Jämför ytan som bär tabellen och de delar som finns intill den. På dosan kan det finnas en magnetisk nål eller skuggvisare. På astrolabiet används de delar som beskrivs i guiden till mater, rete, plattor och alidad för astronomiska avläsningar. Oxfords utställning pekar också ut andra astrolabier med bönelinjer eller ortslistor. Läs därför både katalogens beteckning och de inskrifter som finns på föremålet.

Så läser du en museibild av en qiblavisare

Börja med helhetsformen och bildvinkeln. Är locket avtaget, uppfällt eller stängt? Leta upp kompassens fördjupning om den syns. Leta efter den del som kastar skuggan och följ de graverade linjernas läge i förhållande till den. Sök sedan efter stadsnamn och tal. En lista på locket och en rad sektorer vid kanten ordnar informationen på olika sätt. När fotografiet bara visar en sida kan du läsa katalogposten för att se vilka andra ytor som beskrivs.

Skriv upp föremålsnumret innan du jämför exemplaren. Lägg till materialet, dateringen och eventuella uppgifter om tillverkare eller plats. Behåll frågetecknet om museet använder ett. Om datumet kommer från en inskrift, håll det skilt från tiden då föremålet kom till samlingen. Skriv solurets latitud vid uppgifterna om själva skalan. Förvärvsort och tillverkningsplats hör hemma i egna anteckningar. Sådana korta noteringar gör det lättare att kontrollera jämförelsen.

Museikataloger och instrument att jämföra

• Oxfords vetenskapshistoriska museum, utställning om bön visar olika ortstabeller, skalor och användningar.
• Oxford, qiblavisare 53791 dokumenterar väderstreck och grader på plattan och separata linjer i dosan.
• Royal Museums Greenwich, AST0443 dokumenterar mässingsdosan, de 151 orterna, nålen och den fällbara skuggvisaren.
• Science Museum Group, 1986-1387 anger ett stift som skuggvisare, latitud 0° och ett sätt att räkna timmar.
• Oxford, utställning om handel och resor identifierar den kombinerade visaren och det horisontella soluret 43645.
• British Museum, 1921,0625.1 dokumenterar elfenbensdosan, konstruktionslatituden för Istanbul, sektorerna och de två soluren.
• Oxford, astrolabium 51459 visar ett annat instrument där tabeller med qiblariktningar förekommer.