Självständighetsrörelsen för Östturkestan representerar en hundraårig, mångfacetterad politisk och nationalistisk strävan bland många uigurer och andra turkfolk i den autonoma regionen Xinjiang i Kina. Rörelsens anhängare strävar efter att upprätta en självständig nation, ofta kallad Östturkestan eller Uiguristan.
Strävan efter självständighet är djupt rotad i regionens historia och kännetecknas av återkommande perioder av spänning mellan lokalt självstyre och central kinesisk kontroll. Efter Qingdynastins fall möjliggjorde regional instabilitet tillfälliga anspråk på självständighet. Den första östturkestanska republiken utropades i Kashgar 1933, inspirerad av panturkiska och islamiska ideal, men krossades av kinesiska provinsstyrkor inom ett år.
Den andra östturkestanska republiken bildades i norra Xinjiang (Ili-regionen) under Ili-upproret 1944, med dolt sovjetiskt stöd. Denna republik upphörde att existera efter att Folkets befrielsearmé konsoliderat kontrollen över regionen 1949 och införlivat den i den nybildade Folkrepubliken Kina som den autonoma regionen Xinjiang.
Sedan 1949 har självständighetsrörelsen fortlevt i olika former. Dess förespråkare ramar in kampen som en fråga om självbestämmande, kulturell överlevnad och mänskliga rättigheter. Rörelsen omfattar ett brett spektrum av politiska ståndpunkter, från krav på genuint självstyre inom Kina till krav på full självständighet. Majoriteten av de diasporaorganisationer som förknippas med rörelsen, såsom World Uyghur Congress, förespråkar uttryckligen fredliga, icke-våldsamma och demokratiska metoder.
Den kinesiska regeringen betecknar självständighetsrörelsen som ett separatistiskt hot och kopplar den ofta till terrorism och religiös extremism. Denna inramning har varit ett centralt element i Kinas säkerhetspolitik i Xinjiang och används för att rättfärdiga omfattande övervakning, internering och omskolningsprogram som har väckt omfattande internationell kritik. Internationella observatörer har noterat vikten av att skilja mellan fredlig opinionsbildning för uigurers rättigheter och militanta gruppers aktiviteter, eftersom en sammanblandning av dessa riskerar att undergräva en legitim diskurs om mänskliga rättigheter.